Yo team!
Vinterns stora musikhändelse har varit och är fortfarande brittiska skönsjungande Duffy. Låten "Mercy" har jag personligen nynnat på i ett par månader nu. En genigalisk och på samma gång en mycket mystisk låt. Inte den lättaste att... "stoppa i någon genre". Istället hade den stundande skivan på förhand lagts i Amy Winehouse-facket. Ni vet det där lite gammaldagsa, soul-rock med en massa oväntade instrument instoppade här och var. Till min överraskning är "Rockferry" långt ifrån något nytt Winehouse-material. Kanske att man kan hålla sig till det gammaldagsa en aning, men resten av skivan är annars ganska långt ifrån "Mercy" som det bara går att komma. På ett mycket, mycket, mycket bra sätt.

Jag skulle nästan våga gå så långt och säga att det är en av de bästa skivorna jag köpt i år... nej, någonsin. Varje spår är lite av en överraskning i sig. Vi har "Delayed devotion" som är en rockigare ballad (om det ens är funtionsdugligt adjektiv) fylld med trummor och stråkar. Eller "Warwick Avenue"  som påminner om en långsammare version av titelspåret till sitcomen "Marriage with children" (eller "Våra värsta år" som den så pinsamt är översatt till). Och det utan att man får den där avsmaken i öronen. Jo, det är exakt så jag menar; "avsmak i öronen". För när "Marriage with children" sätter i gång på TV så vill man inte hellre än att byta kanal. Mest för det faktum att titelmelodin är så fruktansvärt dålig. Så är självklart inte fallet med "Warwick Avenue".

Genast kom jag på den perfekta sammanfattningen för "Rockferry". Det är som ett Kinderägg. Utan chokladen, utan leksaken men fullt med överraskningar som kompensation. Ett sjujäkla bra Kinderägg.