Yo team!
Mina två lediga dagar som skulle ha varit imorgon och dagen efter det har nu reducerats ned till en stycken. Detta är för att jag måste jobba åt en som blivit sjuk och... ja, jag vet inte. Finns inget jag kunde bry mig mindre om. Innan, då menar jag precis innan, så hade jag klagat på varför jag inte jobbade på tisdagen. Så som jag även nämnt tidigare i bloggen. Jag skulle egentligen ha gjort det. Eftersom schemat är rullande. När jag sedan väl fått morgondagens tid så började jag genast klaga på att jag inte var ledig. Jag är aldrig nöjd. Otroligt sällan. Gräset är alltid ledigare på andra sidan. 

Såg en gammal lärare förut. Att se lärare, vare sig det är nuvarande eller gamla, utanför skolan är alltid läskigt. Ungefär som att skåda ett spöke. Ett spöke på en matvaruaffär. Att de är vanliga människor utanför jobbet är inget som mig aldrig slår. Dessutom så låtsas jag inte se dem. För är det något jag hatar så är det att småprata. Speciellt med gamla lärare. Samtalet skulle bestå av tre frågor, lite tystnad och sedan ett avsked. Då kan jag lika gärna bespara båda parter på onödigt snack om väder och vind. Tala om vädret är föresten inget jag gör med främlingar/ytligt bekanta, då vänder jag på hälen och går. Något värre "jag-vill-inte-egentligen-prata-med-dig"-samtalsämne finns nog banne mig inte.

När jag hämtade ut paket häromdagen så stötte jag på en som gick i min konfirmationsgrupp (japp, jag är konfimerad. Jag blev rik på köpet, halleluja för släktpresenter). Jag hade tänkt ge ett vänligt, rätt så dovt "hej". Men inte då, rösten gick upp några oktaver och jag gapar ut "TJAAAA!". Precis som "fan vad jag är glad att jag träffade dig här". Usch, pinsam stund. Personen i fråga var sedan med i samma högskoleprovssal som mig. Då fick det bli till att inte låtsas se denne igen. På åtta timmar. Men jag kände att med "TJAAA!:et" jag gav ifrån mig sist, så borde det räcka och bli över för denna gång. Och fem år fram.

Nu ska jag få min skönhetssömn. Hej.