Gah, jag är antibloggare nu för tiden! Humöret går upp och ned, upp och ned. Slitet med lägenheten är över så när på lite fastspikande av sladdar. Men de orkar varken jag eller Stefan lägga någon ultraenergi på just nu. Vi skiter i det tills vidare helt enkelt. Annars är jag nöjd med allt, det är skitfint här. Ska ta lite bilder någon dag snart, så alla ni där hemma får se hur vi har det och hur snyggt det blivit. För det har det, assnyggt. Inte någon futtig studentlägenhet här inte. Snarare en ofuttig sådan.

Annars då? Humöret går som sagt upp och ned. För en timma sedan så hade jag kalla fötter över allt jag gjort. Över flytten, över skolan, om jag inte kommer träffa några nya människor.... ja, den vanliga gamla visan. Jag har fått ny respekt för alla som flyttar hemifrån till andra länder, till städer längre bort (och inte mina tio fjuttiga mil) och framför allt till alla som gör det själva. Jag bor här med Stefan ändå. Så helt ensam kommer man väl aldrig bli. Påpekas bör även att jag tänker tankar som "vilken stor lägenhet vi har, den är för stor" eller "den som ändå fick bo själv". Fast jag egentligen nog inte vill bo helt själv eller i mindre lägenhet...

Jag känner mig så pubertal. Men bara skolan kommer igång så blir nog allt bra. Nollningen och allt.

Ja, jag vet att detta är nästintill en upprepning av tidigare bloggar. Snart ska jag bättra mig på denna front. Nu är ju allt slit med boendet klart. Dags för pizza och Simpsons-spel på mitt Playstation. Återkommer som sagt snart. Oftare och oftare.