Jag gillar inte den här känslan. Känslan över att något jag sett fram emot så länge är över. Saknad kan man kanske kalla det. Men det är inte bara det jag pratar om. Så här är det jämt. Jag känner vemod, saknad och lite sorg. Vemodet grunnar sig mest på att det inte känns som att jag fått in så mycket jag velat önska i mitt huvud. Jag har det. Men det kommer lite stundvis med glimtar ifrån gårdagen. Lite som minnesluckor efter en fylla. Ju längre tiden går desto mer hinner man minnas och komma ihåg. Så här direkt efteråt känner man bara... ångest? Ja, ångest! Ångest över att inte minnas. Men det kommer som sagt, det gör det alltid.

Bruce Springsteen & the E street band på Ullevi 2008. För allra sista gången. Jag behöver inte annat än säga att det kändes mäktigt. Går rakt upp i toppen över det bästa jag sett. Utan någon som helst tvekan. Okej, så det var väl ingen "85-klassig konsert", men för mig (som inte ens var född under den turnén) så blir detta det bästa jag sett. Listan över världsartister jag nu sett är en bit, så det hela säger en hel del.

The Boss är min gud, he's the man. Han bjuder på sig själv. Låter folk i publiken hålla i mikrofonen medens han drar av ett gitarrsolo, bresar på scenen, klättrar likt en bändig tonåring upp för mikrofonstativet... ja, jag är i extas! Gubben är nästan sextio bast och håller på som om han inte vore en dag över 25 med sina knäglidningar över scengolvet. Jag blir helt euforisk. Jag ÄR helt euforisk. Fan, vad jag gillade gårdagen. Jag skulle vilja gå idag igen om jag hade en miljon kronor och kunde handla obegränsat. För mig är detta en livsmerit. En sjujävla bra sådan.

Så hela konserten gick till på följande vis: vi (jag, anna och stefan) ställde oss i ståplatskön runt halv sex. Halv sju började vi röra oss inåt. Väl inne så rusade vi fram och kom in genom staketet till längs framme vid scenen. Vi hitta en plats, nöjde oss med den och slog oss ned. Timmar kvar att döda. Jag låg ner och vila lite, precis som många andra. Ibland reste vi oss och sprang lite nämre scenen. Varför det kom sådana språng vet jag faktiskt inte, men plötsligt gjorde de det ibland. Inte oss emot, vi kom ju nämre. Klockan slog nio och Bruce med bihang kom ut på scenen. Öppnade upp med "Born in the USA" (som var en perfekt start för övrigt). Ser man till scenen längst bort, den stora, så var vi cirka fem-sex huvuden bort. Med andra ord så stod vi antingen sjätte eller sjunde raden. Jag var svinnöjd med vår placering som var skitnära och lite till höger (från vårt håll sett på scenen). Tänkte att vilken lyx de har som får stå på vid de där podierna som sticker ut i publikmassorna och som faktiskt står så nära att man kan ta i hand med karln. Det hade jag verkligen vela gjort. Så rätt som det var så försvann Bruce från vårat synfält och vet ni var han dyker upp. En, två meter precis framför oss (se bilder nedan). Bara så där. Alla runt omkring oss blev exakt lika chockade och hade nog liksom vi missade de fem olika podierna som fanns. Det fanns inte bara ett vid mitten. Detta faktum att jag fick en ännu nämre blick på rockikonen Springsteen gjorde min kväll. Nog för att det räcker med en bra konsert, men att få vara artisten i från nära skadar aldrig. Svetten skvätte åt alla håll, han plockade upp låtönskningar från olika plakat som publiken höll upp och lätt sig bli buren av alla händerna över allt. Det är så coolt att jag inte vet var jag bör ta vägen.

Bästa låtarna: Darlington County, Cadillac Ranch, Seven Nights of Rock 'n' Roll, Dancing in the Dark, Born to Run... ja, jag vet. Det var inge vidare bra minilista över låtar.
Sämst låt: Be Mine.
Segast: Last to Die.

Här har ni honom, mannen, myten, bossen! Kameran ger inte rättvis bild av hur nära vi faktiskt stod.


Här dök han upp rätt som det var. Coolt som fan!




Ett stavtiv av något hårt material antar jag. Han klarade ju av att både göra det ena och det andra med det. Storbildskärmen var bra när han försvann från vårat synfält.


På det andra lilla podiet bredvid oss. Bruce samlar in låtönskningar.


Sen så kom han till oss igen. Sjöng lite grann.




Till sista låten gick vi bort det det andra podiet för att försöka få en nämre blick av karln, kanske rent av få skaka hand med honom. Men det blev inte så. Det gör inte så mycket heller. Bra sikt här ifrån med. Här håller de på att ta farväl.


Man glömde lätt bort publikhavet som var bakom en. Framme vid scenen tog man det lät för en klubbspelning eller något. Mäktig syn.


Det var alla (bra) bilder det. Jag är så jävla glad och tacksam att jag sett det här. En av de bättre stunderna i livet utan tvekan. Sen så är jag glad att jag hann se Bruce med E street också innan de blir för gamla och lägger av. Tur är vad jag kallar det. Kvällen var grym och kommer alltid vara en "åttifemma" för mig. Framöver kommer jag se fram emot Bruce som soloartist igen. Inte heller fy skam det.

Jag bloggar om hotellet, Liseberg, hemfärden och allt annat skoj och struligt som skett dessa två dagar. Nu måste jag sova. Klockan är halv ett och har suttit med denna blogg i snart två timmar. Hehe.