Det finns en skivserie jag faktiskt äger varenda skiva av. Det är, till många förvåning, "Ljuva"-skivorna. Ni vet, ljuva 50-, 60-, 70-,  80-tal och alla de andra. Som sagt, jag har alla, och jag diggar de som fan. De är det enda jag lyssnar på just. Jag har ständigt olika perioder i musiken. Nyss var det, som alla kanske (och bör) vet, Bruce som gällde. När jag såg över alla de olika skivorna som släppts under åren, vilket är en rejäl bunt nu, så fick jag se att den första, Ljuva 60-tal volym 1, släpptes redan 2003. Fem år sedan. Redan. Och jag köpte den samma dag jag fick syn på den. Jag var femton år och handlade en skiva med låtar som en vanlig femtonåring inte skulle lyssna på. Sen kan man definera ordet "normal". Men låt oss säga så här. När alla lyssnade på Crazy Frog (eller vad för skit som var populärt 2005) så lyssnade jag på Neil Sedaka, Bobby Darin och Doris Day. Inte bara det, så klart, men mycket gammalt. Elvis, Simon and Garfunkel, Vreeswjik, Janis Joplin är bara några av de skönsjungande legender jag redan då lyssnade på.

På senare dar' har jag börjat lyssna på "Jefferson Airplane". Kan vara det mest underskattade band någonsin skapats! Skamligt.

Varför sådan hype på gammal, förlegad musik? Jag vet inte, egentligen. Det är bildande, man blir glad (jag tänker mest på bättre tider av någon anledning) och de står sig. Vad är Bass Hunter om tio år? Ingenting mot Trini Lopez "If I had a hammer" eller The Shirelles "Will you still love me tomorrow?", Absolut ingenting. Plus, kan man den här musiken så är man bäst på Buzz. Hehe.