Det absolut första jag gjorde efter att ha kommit hem ifrån jobbet var att sätta mig här framför bloggen. Inget, absolut inget, fanns att skriva om. Jag brukar inte känna så, det var i alla fall bra länge sedan i sådana fall. I skolan var aldrig en sådana "MEEEEEH, jag vet inte vad jag ska skriiiiiiiiva" och så lappade man till fröken i ren frustration. Jag hatade den eleven. Jävla gnällapa, tänkte jag mest och fortsatte med min veckorapport eller vad det nu var man skulle göra. Och till er med bristande "veckorapportkunskaper": veckorapport = helgens upplevelser plitades varje måndagsmorgon ned i en grön, illaluktande skrivbok. Jag hatade den där lilla bokjäveln. Den både luktade apa och var för lätt. Okej, jag menar inte att skryta nu, men som liten (får jag säga "liten" nu när jag fyllt tjugo?) så var jag ganska understimulerad. Jag och Sandra. Jävlar alltså. Bara på matten banade vi iväg i rättvis takt. Fick hålla på med boken över alla andra jämt. Men i alla andra ämnen, jösses! Jag har lätt att lära och minnas, det retar många. Kanske, bara kanske, för att jag är väldigt bra på att visa det. Reta andra är min enda last. Och kaffe. Igen. Illa. Andedräkten får en märklig odör av kaffe, har ni tänkt på det. Då är det ganska bra att vara ett "underbarn", som liten slapp man ha lärarens kaffeandedräkt hängandes över nacken på en. Där emot fröken Christinas svettlukt i årskurs fem och sex... Brr, den slipper man inte undan i första taget. Inget överskott av hjärnceller kunde tränga bort vindbrisarna doftandes av en blandning av vanilj och rå lök.
(Jag pratar ovan om lågstadiet, bör kanske tilläggas)
Till er som känner att ni stör er på stycket ovan: jag säger ju det. Jag, retarnas geni. Nej, jag var inte klassens underbarn. Jag kom först på andra plats. Surt. Hehe.
För att raskt byta ämne. Nu har jag kommit upp i inlägg nummer 300. Bloggen går bättre än någonsin förr och det glädjer mig. Idag lämnade jag in de sista papprena till jobbet, nu är det verkligen snart slut på skiten. Mest glädjs jag åt de som slipper mig. Det måste vara en pina att ha mig där. Jag dagdrömmer, lallar omkring, lyssnar inte på "order" (eller vad man bör kalla det). På tal om understimulering. Att jobba på ett hamburgehak är väl den ligans första plats, skulle jag tro. Hade det inte varit för arbetskamraterna så hade jag inte klarat mer än ett par månader.
Nu ska planera nästa inlägg. Jag fann till slut något att skriva om. Det vill säga allt och ingenting. I vanlig ordning. Glad trehundra, y'all! Kanske denna dag blir nästa röda dag in the almanacka?
Haha sånt där ska man retas om så enkelt är det, själv fick jag däremot plugga som en gnu om jag skulle ha bra betyg. Understimulerad på jobbet håller jag med om, blir ju mer o mer korkad för varje dag kan jag ju säga.
Höh, skoj! ;D
Jag är kass, är några dagar efter sådär. Men jag ska i alla fall inte vänta med hela veckans inlägg till på söndag. Men jag har inte tid att läsa fler än det här nu.
Jag har också alltid haft lätt att lära och sånt där. Det är rätt skönt, att inte behöva plugga och ändå få bra betyg. :D
Förresten, har du börjat dricka kaffe igen? :D Då får du bjuda på en kopp om jag råkar hamna i Norrköping nån gång!
Nu ska jag klippa gräs!
Förresten skulle jag kunna skippa att blogga och göra det här i dina kommentarer istället, höh. Jag skriver ju nästan lika mycket här som i min egen blogg. :D
