Hur jag vet att semesterna börjar närma sig mot sitt slut:
- Solen börjar titta fram. Denna sak som varit så frånvarande till och från under mina två lediga veckor börjar plötsligt leta sig fram genom molnen. Inte en enda dag med bara solsken har denna semester gett mig. Den har kommit stötvis, så att när man börjar känna sig så där äckligt, fast ändå helgött, solvarm så har skiten gott i moln. Jag kunde inte bry mig mer om vädret, det kommer bli sol nu när jag börjar jobba. Till alla andras glädje.
- När man längtar till jobbet. Otroligt men sant. Jobbet som sugit musten ur en det senate året börjar kännas lite lockande igen. Kanske är det tanken på att jag bara har någon månad kvar att jobba (med lite tur, antagningsbeskeden till universitetet kommer först om två veckor lite drygt). Framför allt så vill jag träffa alla roliga människor igen, det ska bli grymt. Säga vad man vill om att jobba på ett snabbmatsställe, roligare arbetskamrater får man leta efter.
- Man ser tillbaka på de två veckor som varit... och blir glad. Sällan har jag utnyttjat tiden under två veckor som jag gjort nu. Ni vet redan allt som hänt, så jag sparar era ögon med att inte upprepa allt igen. Kvar av denna sommar är också Bruce Springsteen-konserten, Liseberg, Kolmården och en eventuell tripp till Skåne och den campingen vi besökte som små (det är nästan det jag är mest exalterad över).

Så ja, sommaren känns rätt så över. Egentligen har den inte annat än att börjat. Se bara på morgontidningen, nu har deras sommarföljetång börjat. Det är somrigt om något. För att inte tala om "Sommar i P1". Jag brukar sällan lyssna på alla pratare, men att veta att det pågår i radiospace är bra nog...

Dags att göra någon nytta! Först bjuder jag på en bild av mig själv... lantchic.