Christ Martin har både krull och är sångare i Coldplay, klicka HÄR för att vinna dera nya skiva!

Jag har försummat bloggen - idag igen. Men tiden har varit uppbokad av diverse ting hela dagen lång. Morgonen började med att jag klev upp runt halv nio. Detta efter att ha sovit på tok för få timmar. Så som det lätt blir efter att man jobbat ett maratonstängningsskift. På agendan stod det (äntligen) hårklippning. Som tidigare sagt här i bloggen så hade ju frisören (som också är en kvinna) där jag klipper mig stängt på grund av röd-dag-nationaldag-fredag. Så det sket sig den dagen. Vilket sög. Rätt så hårt dessutom då mitt långa hår värmde värre än den största pälsmössa. Stängt på måndagar har de också, de på Hårstudion (eller vad det heter). "Sug min feta", tänkte jag och bestämde mig för att gå någon annanstans där Olle rekomenderade mig en klippning.

Salongen, som heter Svensson, Larsson eller något sådant, ligger mitt i centrala Hallsberg. På den enda stora gata som finns. Inredningen var från tidigt artonhundratal och de andra väntade kunderna ungefär från samma era. Det enda lite nyare var väl hon som klippte (de var två, en man och en kvinna), jag och min brottskompanjon och Kalle Anka-tidningarna liggandes i ena hörnet. Hade det inte varit för de tidsskrifterna så hade jag vänt redan vid dörrposten. Kunderna avverkades en efter en (det var drop in, så först in först ut). Jag hoppades på att få klippa mig av henne, den unga attraktiva kvinna. Som verkade veta lite vad ungdomen ville ha. Så när frisörmannen var färdig så ropade han upp kvinnan innan mig och hon vänder sig till mig och säger: "Gå före du, jag vill vänta". Hade jag vågat så hade jag svarat: "sätt dig på den här och rotera, din jävel, jag vill klippa mig modernt". Eller kanske "damerna först" hade fungerat. Men rädd för att såra en artonhundratalskvinna och en krullhårig frisör så sa jag "ja".

Krullet hade ena märkliga egenheter för sig, vill jag lova. För det första dög det bara att kallprata när han ville. Det var ganska märkligt, jag talade med mig själv flera gånger. Utan att ens få något av ett ansiktuttryck i utbyte. Det blev en spänd situation. Värre blev dessutom när han laddade upp lite hår mellan sina fingrar och klippte av en sisådär fem centimeter. Jag bad om att få bli korthårigare, men nu jävlar fick jag hjärtflimmer. Mitt liv passerade revy och jag undrade vilken gubbfrilla jag skulle sluta upp med denna gång. Han klippte vidare. Och klippte och klippte och klippte. Under pälsmössan kom följande fram:
- En utväxt som heter duga. Så pass ojämn och illa att jag såg att vara hämtad direkt ur en lodisdokumentär för SVT 2.
- Ett normalformat huvud (relativt).
- En tjugolapp.
... bland mycket annat.

Nu sitter jag här med resultatet. Jag är nöjd, trots allt. Det är kort, snyggt och lättskött. Precis vad man vill ha. Slängde i lite färg dessutom, så nu går jag inte av för hackor inte.