Idag var det dags för lite drama i Nilsson-residentet då allas vår Molly skulle operaras. Dags att snitta bort lite tumörer, bli igentejpade och må bra. Förhoppningsvis. Vid ettiden drog jag och syster till veterinären. Doktorn, en ganska övertrevlig kvinna (jag har svårt med övertrevliga människor, som är trevliga så att det nästan går runt till otrevlighet) lät oss hjälp till att sätta in kanyl i tassen. Jag kände mig som JD i "Scrubs", fast nu var det veterinär edition. Tydligen var ingreppet inte speciellt svårt, men komplikationer vid narkosen var vanliga vid äldre djur. Molly är tio år. Pigg som en nötkärna dock, inget snack om saken. I hundår är hon nog snarare 60 istället för 70. Det är en hel del skillnad. Kanske att jag kan gå ned till 55 också. Vissa dagar i alla fall.

Doktor Övertrevlig sa att hon var en riktig byracka. Det är tydligen något bra?

Operationen gick utan svårigheter och Molly ligger nu under sina två filtar i vardagsrummet. Ärret går praktiskt taget längs hela hennes mage och undersida. Nu gäller det att hålla henne lugn som fan. Det kommer inte gå så bra, gissar jag på. Varje gång mamma kommer så slår hon ju nästan volt på sina fyra lurviga. Nu ikväll så föll hon ihop som en alkis när hon hörde mattes fotsteg.

Fulla djur, finns det något roligare? Haha.