Jag blev visst i stan' hela dag. Av någon anledning lyckades jag bränna trettonhundra jävla spänn. Och jag förstår verkligen inte hur! Men jag har kalkylerat saken om och om igen. Kvittona (ja, jag sparar alltid kvitton) talar sanning. Jag får väl bita i det sura spararäpplet och leva med det. Men det är det där evinnerliga småplocket som kostar i längden, fast man tänker inte på det.

(Vad betyder egentligen "evinnerliga"? Är det "jävla"?)

Den som ändå hade ett välavlönat jobb som gjorde att man kunde handla utan att tänka efter. Men det har väl sina nackdelar det med, antar jag. Jag hörde en intressant debatt på P3 här om dagen (jag är så bildad som lyssnar på debattet) . De pratade om konsumtion i det moderna samhället. Trots att konsumtionen ökat de senaste åren, så har mängden koldioxid (skrev "kolhydrater" först) minskat. I västvärlden förstå. I Kina och andra uppåtgående länder är trenden inte riktigt likadan. Förstårligt. Mängden koldioxid har väl minskat här för att all produktion flyttats till Asien.

Skyll på Kina! Varför måste de jobba för en spottstyver, de små barnen?

För att fortare glömma mitt dåliga samvete så gick jag ut och målade förut i solskenet. På vägen till stegen så snubblade jag över en potatis. Jag har hittat potatis förr bakom ladan, det var inte det. Men att snubbla över en var något nytt. Vad kommer här näst? Hundbajs? Mattkanter? Målandet gick i alla fall över förväntan. Inte för att rödmålningn någonsin kan gå mycket sämre, antar jag. Jag vet inte varför jag skrev så. Över förväntan mitt arsle. Det gick som det alltid gör. Som en klocka. Inte bakåt, bara framåt. I samma unkna takt.

Ett bokbolag (jag kom inte på ordet, haha) hörde av sig och vill trycka mina metaforer. De skulle få några sidor i någon "Dassbok". Låter klassigt och fint. Man vill ju inte bli publicerad i någon humorskrift och bli förlöjligad.

Jag svamlar. Dags att duscha.