Glöm inte bort min helgrymma TÄVLING!

Yo team!
Jag tänkte hitta på en sådan här "kedjebrevbekännelsesak" (fint ord, svenska akademin ringde och frågade om det var okej om de tog med det i sin bok). Alltid är det att man ska "skriva sju sanningar" och sedan skicka vidare skiten till sju personer och så vidare... Ni förstår poäng. Jag tänkte jag skulle berätta fem saker som betyder mycket för en. Inte för någon annans skull, mest för min egen. För helt ärligt, hur djupa hemligheter tog man egentligen med på de där listorna. Tog de mest banala man kunde komma på.

Dags att sätta igång. Med "saker"  menas mycket, en favoritsång, en katt eller vad som helst. Nästan.
1. The Cardigans skiva "Long gone before daylight". Hela det albumet är för mig ett anthem för att ha klarat mig genom Transten och högstadiet i över huvudtaget. Det var ingen lätt tid. Det är det nog inte för de flesta, skulle jag tro. Alla ska spela vuxna, alla tror att de är vuxna. Barn är egentligen jävligt elaka. I och med att jag köpte skivan i februari 2003, så tog det någon typ av vändning. Det låter förjävla smörigt, jag hör det själv. Det är bara så det blev.

2. Nästa sak är inte mycket av ett ting, utan mer en upplevelse och ett minne. Coldplays konsert på (i?) Globen hösten 2005. Eller om det var '06? Ny upplevelse, med nya vänner. Träffade Jojo gjorde jag också. För att inte tala om konserten. Öronorgasmer kan man säga. Om och om igen. Och när Chris Martin springer ut, längst bak i Globen till publiken där bak och sjunger där på plats. En upplevelse som heter duga.

3. "Walk the line". Filmen menar jag då. Jag blev frälst. Detta utan någon helt anledning. Jag har hört på Johnny Cash hela livet, utan att riktigt veta vad jag lyssnat på. Ni kan historien: en pappa och en bandspelare i bilen. Jag gillade musiken utan att veta så mycket om den. Vareviga semester så satt han vid deras, numera utkastade, LP-hylla. Tryckte på "rec" och "play" samtidigt för att spela in från sina vinyler och CD's. Johnny Cash, Buddy Holly, Monotones och allt vad de nu hette. Allt detta kom svämmande tillbaka när jag såg Walk The Line. När man var åtta år eller yngre, åkte på semester och fick lyssna på pappas blandband. Trevliga tankar.

4. "9 Crimes" med Damien Rice. Nu har jag faktiskt ingen riktig anledning. Det är en låt jag aldrig tröttnar på. Det får nog räcka så. Den har allt, pianosolo, viskningar, tonarthöjning.... grymt bra!

5. Mina ständigt skrivsugna fingrar. Punkt.

Nu är det väl meningen att jag ska "utmana" någon. Jävligt fel ord i sådana här sammanhang, om jag får säga det själv. Men iallafall så får det bli Panda och Madde Bernadotte som faller offer denna gång. Lycka till.

Allt för nu. Hej.