Här om dagen läste jag (äntligen) ut Deborah Spungens självbiografi "Inte som andra döttrar". En självbiografi som framför allt handlade om hennes dotter, Nancy. En psykiskt störd tjej som föddes med naveln runt halsen och dog en för tidig död med en jaktkniv i magen. Nancy Spungen och Sid Vicious har med sina förtidiga möten med döden och sin bråkiga relation gått till historien som det absoluta kultparet.

Varför Deborah valde att skriva denna biografi och få den publicerad i början av åttitalet har sina rötter i skvallerpressen. Både amerikansk och engelsk media beskrev Nancys problem på sin uppväxt och uppfostran. Som både var fylld med knark, fattigdom och mycket bråk. Detta, som sagt, enligt media. Egentligen var hennes uppväxt mer än normal, med två syskon och två älskvärda föräldrar. Problemet låg hos Nancy själv, vilket föräldrarna tidigt förstod. Läkarna skyllde alla problemen på Deborah och Frank, Nancys far. Att de inte gav sin dotter någon uppmärksamhet, att de gav hennes för mycket uppmärksamhet, för lite medicin, för stora doser medicin... vad de än gjorde så var det fel. Först efter deras dotters död fick de veta att hon troligtvis led av schizofreni.

Denna sjukdom visade sig utåt genom aggression, växlingar i humöret och även, märkligt nog, överintelligens. Redan som femtonåring började Nancy sitt första år på universitetet. Det liksom mycket annat gick i stöpet. Då hade hon redan sedan något år tagit droger regelbundet. Detta drogproblem skulle komma att bli värre. I och med att fler och fler saker gick i stöpet för Nancy så ökade inte bara drogerna, utan även humörsvängningarna. Hennes föräldrar hade inget val än att till slut "kasta ut henne" ur huset. Till detta använde de omvänd psykologi, fick Nancy att flytta till stan', bidrog med pengar och fick därmed fred i hemmet. För ett tag. Nancy hittade inget jobb, tog mera droger, började strippa för att få pengar och sedan sälja sex. Ganska typiskt för vilken tjej som helst med svår uppväxt.

Men nu var det ju inte som sagt det svåra i uppväxten, utan den svåra Nancy som fick sig själv att börja med sina båda kvällsjobb. Hon ville leva upp till den moderna livsstilen som bara rockare levt. Efter att ha lyssnat på musik hela sitt liv, så gjorde hon en dag upp med sig själv och bli en groupie. Hon gjorde slag i saken och lyckades galant. Sen om detta är något man kan "lyckas" något vidare med, får ni själva avgöra. Hon möttes upp med många framtida rockikoner så som Debbie Harry från Blondie och alla från New York Dolls. När de beslutade att flytta till London så följde Nancy efter. Där träffade hon Sex Pistols frontman, Johnny Rotten, som presenterade henne för gruppens basist, Sid Vicious. Killen som skulle komma och bli den största kärleken i Nancys liv och hennes, vad man tror, död.

Sex Pistols-eran svalnade rätt fort, intresset sjönk och rätt som det var, mitt i USA-turnén, så la bandet av. Helt utan talang så stod Sid själv med Nancy vid sin sin. Nancy blev sin pojkväns manager. Ingen nappade på Sid som soloartist. Han kunde ju faktiskt inte varken sjunga eller spela något instrument. Detta gick an när punken var som störst, men inte längre. Drogerna blev tyngre och mer. En dag ringde inte Nancy hem till sin mor i vanlig ordning. Detta av den anledning att hon låg dränkt i sitt eget blod på rum 100 på Chelsea Hotel, New York, endast tugo år gammal.

Aldrig hade Sid och Nancy varit så stora som nu, efter Nancys död. Till en början erkände Sid mordet, men nekade sedan och släpptes mot borgen. Månader efteråt så dog han av en överdos.

Det mest vidriga i denna, redan jättehemska, historia är att läsa om hur media skötte saken mot en familj som inte ville annat än att sörja sin dotter och syster. De gjorde intrång i hemmet, kallade Nancy öknamn utanför ytterdörren, ringde dygnet runt, förföljde deras bilar och kastade in löpsedlar som beskrev vilken häxa Nancy varit. Ändå är detta inte emot hur det är idag. Det är inte så att man nästan önskar alla kändisreportrar en tragisk och smärtsam död.

Efter detta följde det svåra återhämtningsarbete som det krävs av en familj som förlorar en medlem. Bli kvitt självmordstankar, rätta till sin en man mindre familj och allt som hör till. Detta klarade Deborah och Frank framför allt genom att starta en samtalsgrupp för föräldrar till mördade barn. Låta andra tala av sig och att själv få tala ut med liksinnade var rätt medicin.

Summan av kardemumman, den här boken var grymt bra och Deborah Spungen är en fantastiskt stark kvinna. Hennes berättelse är svår från den första stund Nancy föds och långt efter hennes död. Man får myten om Sid och Nancy lite bättre förklarad för sig. Mycket, mycket läsvärd vill jag lova.