"Situationer då jag alltid känner mig rädd", så stod det i blocket denna gång. Det var något jag låg och tänkte på i sängen i morse, förstår ni. Det finns vissa situationer där jag alltid känner mig rädd. Om än inte rädd, så jävligt osäker.

När jag flyger. På flygresor känner jag mig sällan säker. Jag vet, krascher sker i stort sett aldrig. Men de händer i bland och skulle de hända när jag är hem så skulle jag dö. Oavsett om själva kraschen dödar mig eller inte, så skulle jag nog ändå dö. Människan är inte skapt att färdas en mil över mark. Dessutom känns det som om man är nämre rymden än jorden. Om man kollar uppåt när man sitter i ett flygplan, har ni tänkt på hur skitläskigt jävla mörkt det är uppåt? Jag är rädd att gravitationen ska svika och vi ska hamna i omloppsbana. Leva på jordnötter från väldigt små påsar en längre tid skulle jag inte vilja göra.

När jag ligger i en hängmatta. En hängmatta som är äldre än en säsong är väldigt opålitlig. Vatten förmultar saker. På en vanlig svensk sommar så kommer det väldigt mycket vatten från både regn och vattenslangar. Tanken på att pinnen som är vid ändarna ska knäckas surrar i bakhuvudet. Och att repen ska gå av eller att markistyget ska klyvas på mitten. Klandra mig inte, allt detta har hänt förr. En hängmatta med kedjor, det är så det ska bara. Eller liggandes på en filt på marken.

Klättrandes upp och ned på en stege. Jag känner att jag blottar min höjdrädslarstrupe för fullt. Smällar man får ta, antar jag. Hur som helst, stegklättring är väl det värst. Håller just på och målar en hög jävla ladugård för fullt. När jag är högst upp så är det ingen vacker syn. Säkert rolig, men inte vacker. Hela överkroppen är tryckt mot aluminium, huvudet lutat lite uppåt så att jag precis ser vad jag gör och en rumpa som står rakt ut. Detta som resultat till att jag med överkroppen gärna vill vara inåtlutad. Jag funderade på om kanske ett paintballgevär skulle förenkla saken något?

Jag är rädd när jag åker på motorvägen. Döda vinkeln och den mänskliga dumheten kan ställa till med mycket på motorvägarna. För att inte tala om alla som bara kör, kör och kör utan att tänka alls. Värst är det  när jag åker med som passagerare och måste sitta längst mot höger, aka dödssätet.

Jag är rädd för att jag ödslar på sarkasen. På senaste tiden har folk tagit mina bloggar lite för bokstavligt. Jag har nästan alltid en underton av ironi eller sarkasm. Jag svär på min högra skinka! Dags att gå ut och klippa gräs. Hej.