Fan, jag fick ett pubertalt äckelryck och skällde utav bara fan förut i eftermiddags. Utan någon som helst anledning. Detta bevisar ganska väl vilket jävla humör jag var på och som jag känner fortfarande ligger och sjuder under. Men drog på mig att par och bad om ursäkt till den/de inblandade som den vuxna människa man ska förställa vara. Det pinsamma var att jag inte menade ett ord av vad jag sa, utan var bara ute efter att såra. Pinsamt, men sant.

Det jag skriver ovan är ingen överdrift, jag var svinarg för ingenting. Absolut ingenting. Eller... kanske är det framtidsoro som ligger och bubblar. Någonting är det. Dagens bästa är ändå det att jag bara har en enda sak kvar att göra på projektet och det är att fixa affischen med Mikaela imorgonkväll. Det är fan ofattbart att det här skiten, som jag gnällt över i tio veckor, faktiskt går mot sitt slut och man kan lägga det bakom sig. Slippa säga något under föredraget gör jag också. De andra måste tro att det är min största rädsla att tala inför publik. Det är det inte. Jag menar, det är inget jag gärna gör - men vad fan... vad är lite publikt talande i jämförelse med... ja, låt oss säga köttsår i pannan? Inget alls. Jag vill helst slippa nu eftersom jag gått in så halvhjärtat och det vore inte rättvist mot vårat arbete. Ett arbete som faktiskt blivit jävla bra i slutänden.

Men mer om det efter föredraget, då ska jag berätta mer konkret vad jag jobbat med de senaste tio veckorna. Ingen av er lär väl ha fattat ett skit. Dessutom så ska jag nu slutat upp med ältbloggarna och så... gå tillbaka till den gamla stilen. Skulle jag kunna så skulle jag gå tillbaka i tiden och inte skrivit de senaste dagarnas gnäll. Kanske. Det är väl inte för intet som man heter "personliga" antar jag? Vem blir inte less från tid till tid?

Dags att svara på kommentarer, y'all!