Gick en sväng på stan' förut när jag såg en kille som av ren olyckshändelse råkade gå in i en farbror medens han gick och kollade i skyltfönster. Det var inte hårt, undan en lite duns på axeln bara. Killen säger något i stil med "oj, förlåt så hemskt mycket". Det lät verkligen uppriktigt och som han som om han menade det. Mannen (läs surgubben) mumlar något i stil med "se dig för, för fan". Killen går vidare och mumlade något, riktigt vad hörde jag inte.

Det är konstigt att i ena stunden råkar man till exempel gå in i någon. Man ber om ursäkt och skäms lite. Får man då ett surt svar tillbaka så vänds genast skammen och den sympatin man känt för "offret" till någon lightversion av hat. Jag har fått den här känslan flera gånger. Som när man går in i någon axel och vänder sig om för att be om ursäkt. Om person då bara fortsätter gå, då blir man också arg. Personligen så skulle jag inte bli arg om någon gick in i mig och sedan bad om ursäkt för det. Hur ont kan det göra, menar jag? Vi fötter färdar oss inte fram i 240 kilometer i timmen, direkt.

Nä, nästa gång jag råkar ut för detta, för det händer från stund till stund,så ska jag fan i mig springa efter surtanten eller gringubben och kräva en ursäkt för att de inte tog emot min ursäkt. Fast, tilläggas bör väl också att de flesta säger att det inte är någon fara och skrattar lite.

Visst får jag mig själv att låta som om jag inte gör annat än springer på folk stup i ett? Lustigt. Kanske kan bli ett yrke? Pelle Nilsson - Vett och etikett-påtvingare på stan? Får gå till kommunhuset och lägga fram en motion. Det ska jag banne mig göra. Imorgon, när jag filat på idén tillräckligt länge och fått lite perspektiv på det hela.