Gah, jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag hatar allt med sjukdom att göra. Jag hatar hur man mår, jag hatar att vara frånvarande och jag är rädd för att folk ska ens sjukdom som hyprokondri. Bara nu lär jag väl få minst två kommentar som säger så.

Men det allra jobbigaste är att missa något i skolan. Jag gick hem häromdagen vid lunch, efter Photoshop-genomgången och nu gick jag hem i lilla rasten. Då var jag hängig och varm i huvudet, i helgen hade jag konstant huvudvärk och idag är jag iskall och fryser. Jag sitter med Stefans tofflor (som jag ringde och frågade om jag fick låna, tror att jag störde då en aning), sockor och strumpor. Och ändå känns tårna som istappar. Jag däckade en kvart innan jag skulle gå i morse. La mig under filten vaknade upp av att fötterna låg utanför det stycke tyg som omslöt mig och jag frös. På riktigt frös. Visserligen är inte lägenheten här vidare varm, men så jävla kallt är det inte.

Men det konstiga är att jag inte kännt av vidare mycket i helgen när Anna var här på besök. Inte mer än att jag inte hade vidare lust med något alls och att jag var trött på bion. Vi höll oss med inomhus. Och det gjorde inget, inget alls. Det var ju vad vi ville så.

Men fattar ni något? Hur kan man gå från hängig och huvudvarm, till huvudvärk och degig och för att slutligen komma fram till att frysa? Det är något med den här jävla staden. Stefan (rumskamraten föresten, för er som inte vet) har haft konstant ont i halsen ett par veckor. Jag kanske har fått influensan? Kanske tagit i något bakterieflödande och för att sedan råkat få det i munnen? Vem vet vad för skit som gömmer sig på världens alla ytor. Brr.

Fan, vad jag hatar sjukbloggar! Jag hatar att läsa om andras "vardagsmisär" och hur man tycker synd om sig själv. Men jag försökte göra det någorlunda intressant hur som helst. Nu ska jag hoppa i badet och försöka återfå normal kroppstemperatur igen. Höres!