Haha, jag kom och tänka på det roligaste barndomsminnet någonsin. Jag, tvillingen OIle och kusinen Anton fick för oss att sova utomhus. Sovit i tält hade vi gjort i många, många år redan. Eller så jävla gamla var vi inte när detta jag berättar om nu skedde, men vi hade i alla fall tältvana. Vad som skiljde denna gång åt vad att vi byggde en trevåningssäng av våra bruna, klumpiga stolar till utemöblerna. De var precis så att man kunde ställa två stolar mitt emot varandra tätt och så på armstöden ställde vi ytterligare ett par stolar. Jag ska illustrera med en bild.
Till höger syns stolen som den ser ut ensam. Till vänster ser ni vårat sovskjul av trädgårdsstolar. Inte vidare bra illustration av mig. De passar ihop bättre i verkligheten än vad jag lyckas måla här. Som ni ser med hjälp av pilarna så skapades det tre sovplatsen. En högst upp, en i mitten och en nere vid marken.

Mamma tjatade på oss att komma in, men vi sa prompt "nej". Stora som vi var så såg vi det hela som ett bevis på att ha lämnat barndommen och de fem-sex "små" levnadsåren bakom oss. Men, det kommer alltid ett men, mamma hann bara säga "god natt" förens vi ångrade och klev in. Väl inne i köket så garvade mamma, pappa och Antons mamma Maria åt oss. "Vad länge ni var kvar där ute. Hahaha!" skattade de åt oss, hehe. Anmärkningsvärt är väl också att klockan bara var runt sex på kvällen.

Jo, visst hade vi minsann vuxit upp. Det är ett under att vi ens då fick plats på en yta av ett par trädgårdsstolar. Jag minns inte riktigt var jag sov, men jag tror det var i mitten. Undra om Olle och Anton minns, det måste jag fråga. Nu ska jag fila vidare på min analys. Adios!