Haha, gårdagen var en flopp! Aldrig har jag känt mig så jävla vilsen. Och uttråkad på samma gång. Vi drar det från början. Klockan halv sju tåg man tåget mot Linköping (eftersom man är för dum för att ta gratisbussen med LiU-kortet). Så femtiofem spänn senare och tjugo minuters tågtid så var vi framme. Promenaden mot Cloetta Center ägnades åt att fundera över vad fan vi var på väg till, för jag hade i alla fall ingen aning vad Kalasmottagningen var för något. Inte en susning. Och eftersom man var lite småförkyld så är det ju lätt att vara ganska negativ. Typisk svensk ni vet.

Väl på plats så hittade vi ett öltält på en parkering. Som nu var stängt. Vi nog lite sent, tror vi. Om man skulle se till schemat. Så istället gick vi inåt mot arenan (eller vad man bör kalla det, hockeyrink?). Två köer fanns det att välja på, en för stå- och en för sittplats. Jag vet inte varför, vi fattade nog inte vad vi gjorde, så vi gick till sittplatskön. Gamla och trött som vi är. Hehe. Kom in efter visitation (ifall någon skulle ha med sig sprit eller bomb) och kollade mot baren. Den var mer än överfull och man var tvungen att dricka där inne (som vi förstod det), så vi gick i stället och satte oss. Vad satte vi oss för? Jag vet inte rikigt. En massa kårspex och rektorsprat. Jag gillar bandet som har lite Österrikiskt tema och feta blåsorkestern. De är grymma. De såg vi för två veckor sedan på Mûnchen Hoben också, de var lika bra då. Om inte bättre. Så efter lite rektorsprat så bestämde vi oss för att gå runt och kika lite, eftersom man lätt blev lite uttråkad där man satt.

Jag skulle nog säga att... ja, en kvart senare gick vi där ifrån. Det var inte min grej i alla fall, det är en sak som är säker. Mest för att jag kanske haft för stora förväntningar. Eller för annorlunda förväntningar, jag vet inte. Vi stannade inte ens och kollade på Mando Diao. De har jag sett 1445678 gånger för och de har fått mig sömnig varenda gång jag sett de. Så ja, vi var skittråkig och sjuka som åkte hem. Fler följde tydligen vårat exempel. En i klassen hade bara varit inne och vänt för att hon, precis som vi, inte fattade vad hon gjorde där. Många hade också stannat kvar och var till klockan tio-föreläsningen precis hemkomna från efterfest. Starkt, roligt och lite galet!

Dags att laga mat.