Nyss hemkommen (läs en timma sedan) från skolan där jag läste in min prata. Det gick okej, jag har fått lära att radiopratande är inget för mig. Inte än i alla fall. Kanske efter lite övning. 

Så här gick morgonen till:
- Vaknade upp, uppenbarligen, efter sex timmar sömn. Kände mig lagom utvilad och faktiskt lite snorig. Snor som skulle komma och expandera under morgonens lopp och faktiskt göra sig sällskap med halsslemmet. Jag var dyngförkyld i slemsynvinkel. Jag fräste, jag harklade, jag spottade, men inget hjälpte ta mig fan.
- Cyklade till skolan. Uppknäppt jacka och frånvarande halsduk på en kylig höstmorgon, gjorde jag mycket att skydda mig från en längre förkylning? Antagligen inte. Minnet är en av människans svagheter, jag glömde bort att det var höst och jag var snorigt. Säger vi i alla fall.
- Väntade utanför ljudlabbet. Här blev jag skitnervös. Jag såg mikrofonerna, hörlurarna och personen innan mig läsa in sitt arbete. Jag hade pluggat på själva läsningen med helt glömt bort i vilken sitation den skulle läsas upp. En situation full med snor i näsan dessutom. Men när Matilda var klar och det blev min tur så sjönk nervositeten en aning. Varför vet jag inte, men alla tekniksaker såg inte så fasansfulla ut på nära håll och texten kunde jag hyfsat.
- Jag förklarade läget och sa att jag var förkyld. Han sa att han hörde det, vilket var lite av chock. Jag visste att jag var förkyld, men inte att det hördes så jävla väl. Sen är ju min röst alltid fucked up, så det kanske var den han hörde, tänkte jag. Men efter att ha läst in stycke och sedan få det uppspelat för en så hörde jag hur jävla täppt jag var i näsregionen (var annars, haha). Tänk er den värsta gnälldialekten ni kan komma på, det var jag. Jävligt nasalt, mer än vanligt. Jag har inget problem med min röst egentligen, mycket att bry sig om. Kan rå för den precis lika mycket som ens utseende. Bara att leva med. Jag har föresten inte träffat någon som inte passar med sin röst så... Man får nog den man borde ha.
- Felen jag gjorde var det att jag läste lite fort ett par gånger (jag fick läsa den fyra gånger allt som allt), att jag inte hade tillräckligt mycket energi bakom orden (vilket var inte var lätt att rätta till, jävligt flummigt sagt) och att jag skulle ha använt mer talspråk. Men dramturgin, betoningar och uppläsningen var annars bra. Sista gången lät det bäst tyckte han, efter alla råden han gett. Men till sist var jag tvungen att minnas, hur klyschigt det än lät, att övning ger färdighet. Ingen är bra på något första gången. Jag har knappt hållt i en mikrofon förut och nu skulle jag prata ut i en dialog. Det tar timmar att redigera ett klipp, även de kortaste och här hade vi bara tjugo minuter på oss.

Allt som allt en ganska rolig uppgift, lite nervöst och fett jävla svårt. Men nu är den avklarad och till nästa gång vet jag nog mer vad som gäller, skulle jag tro. Nu måste jag laga mat innan jag starvar mig själv.