Jag hör förjävla dåligt, det är inget jag sticker under stolen med. Ändå, trots detta faktum, så envisas alla med att leka "testa din superhörsel" med mig. Nyss så satt jag här framför datorn med hörlurar på, musik dundrade rätt så högt och ändå ser jag henne, syster, i ögonvrån gå mot mig. Intill mig så står hon tills jag vänder mig och lyfter av ena örat och säger "va?" i en frågande ton. Så hon väntar sig att att mitt musikklädda öra ska ha uppfattat vad som sagts, inte bara ett par fotsteg ifrån mig utan ända från köket, vilket är en bit. Värst är ändå moder. Hon kan prata i minuter innan jag hör, speciellt då jag sitter framför datorn. För jag har alltid hörlurar på. 99,9 procent av fallen. Sen så har vi ju Olle, pappa och Stefan som "knackar" på dörren. Knackningarna blir allt högre ju längre tid det går som jag inte hör och slutar upp i dunkningar nära att ha sönder dörrhelvetet till brasved. Värst är ändå de som stumt står bredvid och väntar tills man upptäcker och, om det går för lång tid, till slut petar på en om man "ignorerat" de för länge.

Alla knep är dåliga. Ring på mobilen eller skicka ett SMS. Telefonen ligger framför mig hela tiden. Den är varken korkad eller skrämmande.