Hemresan var en jävla pärs förresten, så jag måste berätta lite fort om den bara. Till en början så är anslutningsbussen mellan Norrköping och Katrineholm försenad. Tågspåret håller på att läggas om mellan den sträckan, så buss var enda alternativet. I Katrineholm så var det bara att ta packningen och kuta mot tåget. Jag fick lära att även i de mest stressade förhållanden så kan den lättaste packningen väga bly. Som jag sprang. Kollade fort på tidtabellen och lika fort på biljetten - vagn 13, plats 15. Jag hann, uppenbarligen, slog mig ned i en praktiskt taget tom vagn. Det var en eller två till tror jag. En station från slutstationen Hallsberg var vi också, så det skulle ju inte kliva på några fler. Jag började duka upp med min matsäck (åter igen kexchoklad och lightcola), lägger fram biljetten synligt för konduktören och började bläddra i en Aftonbladet jag hittade. En minut senare, precis som tåget börjat rulla, så kommer en man till mig och harklar sig. Han säger följande: "Du sitter på min plats" och viftar med biljetten en decimeter från ansiktet. Som om det skulle göra det mer öppenbart att det verkligen var hans plats om han gjorde så. Jag: "Jaså, gör jag? Det var konstigt.". Jag tog fram biljetten och kollade igen, det var visst vagn 15, plats 13 som gällde. Jag hade kollat tvärtom. "Oj, jag såg visst fel. Förlåt mig". Till svar får jag: "Mhmpf! Rätt ska vara rätt".

"Rätt ska vara rätt"? Hade jag inte bett om ursäkt? Bett om ursäkt för att jag tagit hans plats i en folktom vagn dessutom. Självklart ska ha få sin plats han bokat, men jag blir tokig när folk inte godtar ursäkter. Kan man inte av artighet bara säga "det är lungt", "ingen fara" eller vad fan som helst! Då hade jag i alla fall sluppit (säger man så?) känna mig dum och arg resten av resan. Det är lika mycket vett och etikett att godta en ursäkt som att faktiskt be om ursäkt. Haha, Pelle goes vuxen här.

Ollongubben förstörde dock inte hela resan. Faktum var att jag bara lyfte upp min tidning, min väska, min andra väska, min jacka, min mp3, biljett och gick två steg till stolsparet mittemot. Min egna lilla protest. Jag funderade på att olla han i örat innan jag klev av också, men kom fram till att öronhåren i hans öron skulle ha förstört mycket av känslan. Från båda sidor. Med de buskarna lär han inte känt så mycket. Det riktiga lugnet kom först när jag satte tänderna i Kexchokladen. Ni vet vad som sägs; Go och glad...