Okej, så Lily Allen har äntligen fått ett datum för sin nya skiva att släppas på. Hör och häpna, men det är den nionde februari. Kan det bli så mycket bättre än så, på min tjugoettårsdag och allt. Aaah, det är lång tid kvar, men vad jag längtar! Nionde februari, det finns fan i mig inget bätte datum. Det är väl kanske julafton, då. Inte för presenternas skulle, inte alls. Julafton är Sveriges mysdag nummer ett. Alla samlas oavsett vad. Grym dag.

Nu till inläggets mer pinsamma del. Jag, Pelle Nilsson, har idag gjort fler cykelmisstag än vad om är tillåtet för en vuxen att göra. Det började med att jag skulle hoppas på cykeln vid lunch, för att jag skulle cykla hem och äta. Vid en folktät korsning så sätter jag på mig mina hörlurar med musik. Osmart som fan att ha hörlurar på när man cyklar, jag vet. Det var från början meningen att jag bara skulle leda cykeln hem lyssnandes på musik. Men jag kom på att "fan, jag har bråttom - hopp upp på cykeln". Jag slänger över ena benet över sadeln och ska precis till att trampa iväg. Det är då foten slinter, så hela jag "faller nedåt" med en duns mot marken och de gyllene delar mellan benen blir rätt så tillknycklade. Med volymen ganska högt på säger jag något som "Woops, oj då, he he, ha ha". Jag tror jag skrek, för jag hörde mig klart och tydligt genom Lykke Li.

Okunskapen om cykling nummer två kommer senare, när jag kommer fram till vår cykelinfart med värkande skrev. Jag stannar så att jag står med båda fötterna på marken och cykeln håller jag liksom i med låren medens jag låser upp. Grinden blir upplåst och jag ska lyfta över höger ben över sadeln. Foten fastnar under den, sadeln alltså, och jag trippar en aning framåt på grund av obalansen som genast gjorde sig lyhört. Cykeln ramlar på mig, ena pedalen rispar mig på smalbenet och den fallar med ett högt skrammel på gatan. Folk tittade, för det är ju inte den mest tolktomma gata vi befinner oss på. Cykelhelvetet släpade jag in, svinarg både på den och mig själv.

Och så sist men inte minst. Efter lunchen så var det dags att cykla tillbaka till skolan. Back på mina byxor idag hade jag en liten flärp som går tvärs över arlset (fult ord, men jag ville inte säga "rumpa" eller "stjärt"). När jag skulle börja cykla tror ni då inte att jag fastnar med den i sadeln så jag svajar till. Kör nästan på en hund (för jag cyklade till en början på trottoaren vilket man inte får), slår i styret i en parkeringsautomat och kommer efter många om och men i en rak färdriktning. Det förvånar mig att så många fel kan se på en och samma dag, det är fan pinsamt. Cykling som jag alltid annars varit så bra på. Bromsar i nedförbackar gör jag till och med. För mycket fart och ingen hjälm, det kan aldrig sluta bra - det är mitt motto.