Hur ser din relation till döden ut? Anledningen till att frågar är för att igår påbörjade studier på en psykologidelkurs som heter "Livet och döden". En kurs som kretsar kring tiden fram till döden. Alltså den tiden som vi människor vet något om, som vi känner till och som vi alla lever i just nu. Kursen syfte är att bidra till förståelse och kunskap om döden. Varför vår bild om döden den ut som den gör, varför så många av oss lider av dödsskräck och så vidare. Både små och stora frågor tas upp. Och tro mig, det är riktigt intressant.
Personligen tycker jag döden har ett dåligt rykte. Det kan låta okänsligt, som om jag tycker om när människor runt omkring avlider. Självfallet inte. Döden gör ont och skapar saknad. En saknad som i många fall aldrig går ur en. Döden kan lämna efter sig frågor som aldrig kan komma att bli besvarade. Döden kan skapa död.
Man vad det talas om allt för sällan är att döden är en del av livet. För det är det ju, döden är en del av allas våra liv. Jag kan inte minnas en enda gång att vi samtalat om döden under mina år i grundskola och gymnasium. Man är nära tjugo år när man tar studenten och så har man inte haft en enda skoltimma med prat om döden. Inte jag i alla fall. Hur kommer detta sig, vad är det egentligen vi undviker? Undviker vi det oundvikliga?
Samtal leder till förståelse. Ut med informationen, prata om döden, få in det i lektionstimmarna och låt eleverna prata. Det spekuleras ju ständigt om meningen med livet, vad hände med meningen med "döden"? Är det döden som är meningen med livet? Oerhört tunga frågor, jag vet. Ni behöver inte svara, absolut inte. Men jag tycker det är intressant hur vi alla kan frukta något som är vanligt egentligen.
Min relation till döden är att den är min drivkraft. Jag vill se saker innan jag dör. Jag vill uppleva saker innan jag dör. Jag vill lära känna folk innan jag dör. Se en film till innan jag dör. Få en karriär innan jag dör. Köpa hus innan jag dör. Döden är mitt sätt att få livet i rullning, så att jag inte står och trampar på samma ställe hela tiden. Sen är jag inte speciellt rädd för döden, det kan jag inte påstå. Jag hoppas jag inte upplever den än bara. För mitt eget livs skull.
Tillbaka till normalt bloggande inom kort. Var bara tvungen att få utlopp för mina tankar och funderingar.
riktigt bra skrivet pelle! vi har faktiskt pratat om det där på utbildnigen om att döden inte ingår i kursplanen som ngt man sk ata upp med barnen, vilket det verkligen borde göra. däremot hade vi tema "liv/död" i en första klass i höstas, riktigt intressant att hröa deras tankar.
och jag håller helt med dig. döden är en drivkraft, absolut.
Detta är ett väldigt intressant ämne, dock är det väldigt laddat att prata om döden. Alla har någon relation till ämnet vare sig det är ens husdjur eller en nära anhörig som har gått bort. Och om man inte själv känner någon som har gått bort har man väl ändå sett det i filmer och TV-serier. Sedan är det givetvis hur personen i fråga har gått bort, som kan bli det känsliga också. Även om en saknad uppstår i slutändan, är det en skillnad mellan död på grund av hög ålder och död orsakad av olycka eller den som är självvald. Du skriver att döden är som en drivkraft för dig. Men samtidigt vet du ju inte när den kommer. Kan man verkligen leva varje dag som den vore ens sista? Om man inte tänker det som om man måste göra storslagna saker varje dag för att man ska känna sig tillfreds med den, tror jag faktiskt det! Att leva sin dag som att den vore den sista för mig, innebär att omge sig med människor som tillför bra saker till ens liv, inte lägga så stor vikt vid negativa saker, våga tro på sig själv och känna sig nöjd med det man gjort (men även inte gjort) under dagens lopp. Även en vanlig vardag kan ju vara som den bästa av dagar.
intressant, indeed, pellers. jag gillar din filosofiska (och psykologiska) sida. min bror pratade mkt om döden när han konfirmerades, men jag hoppade över det och missade därför Death 101. Det kanske är dags för en ny kategori? "Döden, by Pelle", så vi kan få en inblick i vad du lär dig? ;P
Förlåt för att jag skojar bort det, det är seriöst väldigt intressant. Jag hade läst det! Fast jag läser ju iofs allt du skriver...
Hm... jag tycker att man ska låta döden vara ifred. Det är för mycket på tv om det.
(Svar: Jag fyllde år i lördags! Hehe.)
då är det väl du&jag som kommer läsa dina dödsinlägg då då. och mina oförståeligheter. a shame. hur gillar du min continuation då? jag känner att det för lite pelle-lovin' going down =/
Little miss sunshine alltså...Ska kolla in den då!
Tror det är bra som du säger att ämnet tas upp på lektionstid i skolorna. Det är nog bra att börja prata lite med barn om det också. Det finns en jättefin barnbok som heter "adjö, herr muffin" som behandlar ämnet död. Det är en jättefin bok som jag tror är jättebra dels för ett barn som har förlorat någon släkting, men även för andra barn...lite i förberedande syfte typ.
riktigt bra skrivet, jag håller med dig!
jag försöker komma på nåt vettigt att skriva angående döden, men det enda jag kan komma på är hur mkt jag dör när jag hör vissa idolsökande i bakgrunden... huga.
Jättebra skrivet! Konstigt att det inte pratas mer om döden, men det har nog med rädsla att göra.
Oj, det låter som en intressant kurs. Verkligen ett ämne som är bra att läsa om och diskutera osv. Jag har själv gått en kurs som hette "att möta döden" och skriver nu min kandidatavhandling om att bemöta människor i sorg. Fast ur teologiskt perspektiv istället för psykologiskt.
Jag tror att folk idag är mer rädda för döden än vad man var för exempelvis 100 år sedan. Orsaken till detta ligger rätt långt i det faktum att döden har förpassats till sjukhus, gjorts till något onaturligt. Förr när folk dog hemma i egen säng var det något som hörde till livet, något naturligt.
Mitt eget förhållande till döden är väl rätt avslappnat skulle jag tro. Jag har ingen önskan om att dö ung, jag hoppas på ett långt liv. Men jag är inte heller rädd för att dö, jag hoppas och litar på att döden inte innebär slutet så att säga ;)
Det blev mycket text här nu, men döden är ett ämne som jag skulle kunna diskutera hur länge som helst.
Svar: Tack så mycket! Jsg vill inte köpa öl i Sverige, varför skulle jag vilja göra det i USA? Hahaha...? :P
Men oj, du är visst en skrivartalang! Kul att läsa, även om döden... verkligen inte är kul. Jag tycker det var ett väldigt bra blogginlägg!
Det känns som jag är enda tjejen som tycker det. Men alltså, han är en bra skådespelare, men snart kommer alla fans att dränka honom och snart drunkna i varandra.
I somras när vi var på fotbollscup diskuterade vi "livet efter döden" med en av våra tränare. Det är otroligt spännande och skönt att få höra andra berätta om vad de tror och tycker och hur de känner.
Själv vet jag inte. Jag hoppas att där i alla fall inte bara är en tomhet. Det måste finnas något efter.
Jag var lite outsider, men så fort vi har haft chansen i skolan och fått skriva PM, göra större arbeten och redovisningar har jag på något sätt handlat om döden..
Min morfar dog när jag var liten, då förstod jag att det var en del av livet och jag ville veta mer. Då insåg jag att livet kommer att ta slut och att det är det enda vi vet med livet..Vår makt är resan, där kan vi göra vad vi vill. Det är coolt!
vilket ledsamt inlägg Pelle, fast på ett bra sätt.. tror jag.. du fick mig att fundera.. gråta en liten skvätt..
Jag har ingen bra relation till döden.. Morfar fick cancer och dog, ca 2 år sen. Det var riktigt jobbigt. nej jag vet inte vad jag ska skriva.. nu blev det jobbigt..
Jag var 17 när jag tog studenten, men jag tror faktiskt vi pratade om det på en filosofi/religions lektion nån gång.
Men det kan också vara önsketänkande.
Det är sånna här frågor som kan driva en till vansinne! ;P
Jag är inte heller rädd för döden. Att det "måste" finnas något efter tror jag inte heller. De flesta verkar uttråkade av att det bara blir tomt. Men om man inte finns, då vet man väl inte att det bara är tomt? Det var väl inte tråkigt innan man föddes? Vad var man då?
så intressant!
jag tänkte precis på det där någon dag sen att man verkligen måste få ut allt man vill i livet ÄNDA tills man är är så gammal att man inte orkar längre. och inte sluta leva vid typ 50, och ha tråkigt hela tiden sen. för då känns det ju som mer värt att leva och döden verkar inte lika skrämmande.
Jag VÅGAR inte ens läsa igenom hela inlägget. Jag är så himla rädd för döden så jag låter bli att tänka på det.
fråga gärna en fråga i min frågestund pelle!
Svar: haha, hon är min kusin. Har lite hetsigt humör..för några år sedan så var det en av hennes yngre kusiner som stänkte vatten på henne, han la inte av fastänt hon sa till honom..så då gjorde hon en nacksving på honomXD
Jag är inte ledsen över min morfars död. Det är en del av livet, och det är inget jag värderar..det är konstigt, många blir ju så ledsna, jag är glad över minnena, att jag kände honom och jag har hans grav att gå till=)
vi pratade om döden ibland på högstadiet. och vi fick även se filmer om självmord. det var extremt jobbigt. en film satte sina spår och det var om en tjej som klev rakt ut framför tåget. jag tror inte ens att vi pratade om filmen efter hand. det hade varit bra för när pappa pratade med min faster på kvällen och undrade varför man visar det i skolan så sa jag med gråten i halsen att jag minsann också skulle ta livet av mig. íbland förstår jag varför en del faktist tar livet av sig. det var fyra artillar förra året om fyra ungdomar som efter år av mobbing tog sina liv. jag har gråtit tusentals liter för dom. och det händer att jag gör det även i dessa dar. jag vet vad de gick igenom och kan förstå varför de gjorde det - till en viss del.
jag hoppas på en himmel när man dött. att få vara där och bara må gott med nära och kära som gått bort innan en själv.
ibland säger jag att jag vill dö men det är mest för att få ur mig det. jag hoppas numera på ett långt liv med barn, katt och en svart islandshäst...
Det är inlägg som dessa som är kvalitetsbloggande!
Jag har en väldigt lugn och harmonisk relation med döden.
Jag har två olika täcken, ett tjockt för vintern, ett tunnare för vår och höst, och på sommaren använder jag bara påslakanet :P
Menar du eller? Men vi hade bara två dagar på oss de gångerna så det var därför det blev så intensivt. Sen kunde jag sitta och bara stirra på skärmen för jag inte visste vad jag skulle göra, så i studnens hetta, halv fyra på natten skrev jag någonting panikslaget och yaay, jag fick ju vg på båda två :P
Nu har jag latat mig ganska ordentligt med den här tentan och jag tror att jag har gjort en hel del fel, men ge mig ett g bara så är det ur världen. Om man kan sätta ett g på det :P
du har kommit så rätt så :) och yes, de är mannen i headern ju, duktig du är som ser de :p
Det låter som en intressant kurs det där, Pelle.
Jag är inte rädd för själva döden eftersom jag vet vad som händer då (kristen, you know). Men däremot kan jag tycka att saker i samband med döden är skrämmande. Om man blir sjuk till exempel. Jag är mer rädd för hela må-dåligt-grejen liksom...
Intressant att det lät som en konfirmationsgång. Under konfimandåret tar en lektion upp just döden. Ibland tar en del det hårt pga nära förluster men för det mesta ger det positiv feedback. Det är ett tungt ämne men behöver diskuteras. Själv är jag en av de där hata-döden-helst-aldrig-prata-om-det typen. Men det är ändå bra att få grepp om det. Att det finns där. Tror du hade behövt det ;)
Jag är emot döden.
Äh, det gör inget Pelle! Det var inte någon jättestor förändring ändå, det är väl mest att det risiga är borta och att luggen ser lite annorlunda ut!
Korkad kurs. Vem har ni som lärare? MJ? :P Hur ska någon som aldrig kunnat vara död lära ut om döden?
Närå, skämt åsido. Det verkar vara en intressant kurs. Även om jag själv skulle flippa fullständigt eftersom jag är totalt skräckslagen inför min egen och mina nära och käras död.
Tycker det är obehagligt med döden. Man vet aldrig när eller hur man själv ska dö. Och man vet aldrig när ens familj och vänner kommer att dö.
Självklart är döden en del av livet... redan från den dagen man föds... eller nej, redan från den dagen då spermien befruktar ägget. Även ett embry är ett liv... för mig är det ett liv redan i första stadiet då det är celldelning. Ett missfall handlar också om död.
Sen att man inte vet vad som händer efter döden (och då menar jag de som verkligen levt och dött, inte embryon/foster som blivit missfall). Jag tror stenhårt på att det finns spöken. Det känns obehagligt att inte veta om man ska kila vidare direkt till andra sidan eller om man ska kila vidare som spöke här där andra fortfarande lever.
Nu blev det en massa svammel, men det bjuder jag på : D
All död är otäckt! Burr
önskar också att döden var ett lika glatt samtalsämne som meningen med livet. Vilka fegisar vi är. Jag tror livet kan bli mer värdefullare om vi vet vår mening med döden...eller åtminstone söker det...
