Det här med Bloglovin', det är något jag måste nämna lite fort. För er som inte vet vad jag talar om, följ pilen som jag så pedagogiskt målat upp för er skull. Högst upp på sidan ser ni en räknare med en del siffror. Den räknaren är ett typ av program för RSS-flöden, något som håller koll på när någon uppdaterar sin blogg.

Hur som helst, på sistone har jag fått för många kommentarer i stil med "PELLE! DU TAPPAR PRENUMERANTER! HUR MÅR DU???!".

Så här är grejen med mig och denna underbara tjänst känd som Bloglovin': jag ligger alltid ett Twilight-påhopp eller ett drygt Kajsa Anka-inlägg ifrån att någon ska klicka bort mig från tjänsten. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Och jag kan förstå alla som gör det, det gör jag verkligen! Om jag skriver tillräckligt mycket bajs om till exempel Kent, då är det ju klart som fasiken att någon liten kentare blir less.

Samtidigt så vill jag ju inte censurera mig. Det är kul att skriva rakt upp och ned vad man tycker om saker och ting. Men det har jag prata om förr så det räcker. Jag ville mest få följande saker sagt:
1) jag mår bra,
2) jag överlever nog en prenumerantsvacka,
3) sluta ta bloglovin' så förjäkla allvarligt och till sist
4) jag kan inte förstå att det faktiskt är hela 270 stycken Bloglovin-peeps (50 stycken är registrerade pellespersonliga.se) som faktiskt följer min dynga dag ut och dag in.

Skulle jag kunna, så skulle jag smeka er allihopa! Hårt. Och länge.

Nu ska vi leka Mad Libs. Om du inte vad det är, så kommer det bli klarare inom kort. Fyll i "formuläret" nedan så kommer du begripa vad som händer i ett par inlägg fram.

Ge mig följande:
1. En person
2. En plats
3. En aktivitet
4. En person
5. En plats
6. Ett verb
7. Ett tidsbegrepp (om det nu är så man säger)
8. Ett substantiv
9. Ett verb
10. En aktivitet
11. En plats
12. En dryck
13. En plats
14. Ett djur
15. En aktivitet
16. Ett substantiv
17. Ett substantiv

Ge mig ett ord till samtliga sjutton punkter ovan, så kommer ni få se på ena grymma historier! Tar med några här på bloggen sen, yo!

Så Tradera har en kampanj månaden ut*. Nu kan man lägga upp sina saker man vill bli av med, utan att det kostar en själv ett endaste ruttet öre. Och som den blogglegend jag är, så tänkte jag att jag skulle lägga upp lite saker som figurerat här bland inläggen. Lite rekvisita med andra ord, saker som hjälpt till att forma bloggen till vad den har blivit.

Nu gäller det bara sålla ut bland all ski... eh, "alla skatter". Några av de saker jag funderar på är:

Valfri deo från mor och fars deodoranthylla. Kända från bland annat inlägget "Hur många har du?". Utropspris: 50 SEK


Mördarväxten på min sovrumsvägg. Känd från bland annat inlägget "Levande växt".
Utropspris: 1549 SEK


Katten Katten. Känd från bland annat inlägget "Jag mot katten, vem tror ni vinner?".
Utropspris: 1 SEK.

Vilken grej verkar mest attraktiv att ropa hem tycker du?

*Tradera har inte pröjsat mig för gratisreklamen de får i det här inlägget. Men de borde! Jag är blogglegend och som legend så behöver jag mina droger. Och knark är dyrt skit!

OBS! Inlägget är ändrat efter önskemål, jag menade inte att göra någon arg. Allt är på skoj, yo!

Något jag har kommit på, om man nu prompt måste googla fram sina bloggbilder, det är att använda sig av den "digitala mångkulturismen" (det är ett ord, ja). Eller som på ren svensk blir "googla på tyska och du är säker". Låt oss säga att du, i din klipp-och-klistra-blogg, vill ha en bild på en björk (inte sångerskan) - hur gör du då? Jo, du googlar "björk" och tar första bästa träffen på första sidan. Ungefär. Vilket inte är så smart. Du kommer fortare än kvickt få en snokande naturfotograf efter dig.

Att fakturera korkade småbarn är en naturfotografs specialité.

Använd istället Wikipedia. Sidan må suga och vara totalt värdelös på många sätt, men jävlar vad den översätter ord bra. Eller så använder du dig av ett vanligt lexikon. Om du är tråkig. Det tyska ordet för "björk" är i alla fall "birken". Ställ in sökalternativen på "stora bilder" och googla "birken". Sno en bild, beskär den och döp den sen till "en go' svensk björk". Sen håller du tummarna för att någon tysk fotojägare inte får syn på just sin bild i din blogg och fakturerar dig på tre miljarder.

Eller, om du är riktigt ambitiös, så tar du kort på din alldeles egna björk (inte sångerskan) och publicerar.

Haha, så Jessica mejlade mig den här seriestrippen igår. Den är fan lika rolig än, banne mig!

"TWILIGHT!? LITTERATUR!? Du din lilla....".

Förresten!
Min bloggbuddy Korven behöver er hjälp! Kan ni bara kolla på hennes filmklipp? Hon förklarar varför ni ska det inne på sin blogg! Om ni kunde göra det, så vore det svinbra! Plus att hon lovat att bli min slav i en vecka om jag gör henne denna tjänst, så det är ju en win-win situation!

En veckas bra bloggmaterial, med andra ord.

Ja, skyll inte på mig! Här har ni det! Det var ni som så gärna ville att katten skulle snöpulas.

Fick veta att "pula" tydligen betyder "grovt sexuellt umgänge" på både norska och skånska. Men vi vet ju alla att både det norska språket och den skånska dialekten bara är på låtsas, alltså inget att bry sig om. Alla bör fortsätta som innan att pula i snön på sitt eget rikssvenska vis.

Hehe.

OBS! 1 Ingen katt kom till skada under dagens fotosession. Snömängden uppnådde knappa teskeden.
OBS! 2 Hata inte Norge eller Skåne nu, hörrni! De må ha världens dyraste mat eller behöva textremsor när de pratar, men det är ingen anledning och go all racist on them.

Rullebör!

Den här katten, Katten (han heter så), har inte satt sin tass utanför dörren sedan veckan innan jul. För denna rekordlånga inomhusvistelse behöver han extra uppmärksamhet av något slag. Ni bestämmer vad jag ska göra.

Ska jag;
1) ta med honom ut och snöpula honom?
2) ge han en falukorv som belöning?
3) Klappa honom på magen? Med min fot? Långsamt? Samtidigt som jag filmar det?

Ni är många fotfetischister där ute i landet som saknar mina fötter. Jag har min mejlkorg som bevis för detta.

Jag är ganska bra på att håna andra här på cybernet, jag vet. Jag hoppar ofta på Sverigedemokrater, Piratpartirister (säger man man så?) och/eller white trash-peeps. Och denna kritik är ju oftast helt obefogad från deras håll. Jag menar, det enda de gör om dagarna är ju att föra rasistisk propaganda, låtsas vara politiker eller dricka hembränt.

Alltså inte mycket att gnälla om.

Därför ska jag klanka ned lite på själv. Visa upp arslet Pelle.  Mina dåliga ovanor och hur jag tar itu med de. Visste ni till exempelt att när någon säger något i stil "jag läser inte böcker, det är så jävla tråkigt", så är det första jag tänker att människan måste vara dum i huvudet, mentalt instabil. Sen kommer jag på mig själv och mitt fördomsfulla tankesätt. Varpå jag straffar mig själv med ett par knytnävsslag i magen och upprepar tyst för mig själv:

"[...] Här i Närke är tidsfördrivet barntillverkning i stället för böcker! Här i Närke är tidsfördrivet barntillverkning i stället för böcker!"

Lite som Dorothy i Trollkarlen från Oz. Minus flätorna, stödstrumporna och den sexuella utstrålningen.

Så här är fallet för mig idag; jag känner mig som en levande död. Jag kunde inte sova inatt på grund av kylan utomhus. Någonstans här i rummet så finns det ett drag som suger ut minsta uns av värme, det är jag säker på. Och när jag är så extremtrött, då hjälper bara en enda sak. Då får man gå långt in i sig själv (inte bokstavligt talat) och gräva fram sin inre gubbe.

Det spelar ingen roll vem du är. Smal som tjock, man som kvinna, ung som gammal - alla har en inre gubbe.

Det man gör sen, det är att bejaka sin inre gubbe för att hålla sig pigg. Min gubbe gillar till exempel gammal musik. Så fram till läggdags så är det jag som spelar Elvis, Bill Withers, The Beach Boys och annan gubbmusik. Andra inre gubbar ägnar sig gärna åt till exempel pussel, läsa kriminalromaner eller kanske korsord.

Vad gör din inre old man gärna?

(Teorin ovan styrks av Wikipedia, vilket betyder att sanningshalten är 100 procent eller mer).

Hittade det här klippet på YouTube nyss. Det är tydligen en remix av hitåret som gått.

När jag hör sådan här musik så får jag lust att:
- pierca mig i ögonbrynet
- tatuera något obegriplig på överarmen.
- bära billiga solglasögon köpta på en marknad.
- få en "karatefylla". På vodka från Tyskland. Köpt av män i "heja Sverige"-tröjor.
- bära träskor.
- platta håret och smeta in en halv hink hårgelé.
- gå med i Facebook-grupper som heter något i stil med "JA! till Sverigedemokraterna i riksdagen".
- starta Facebook-grupper om hur mångkulturalismen skadar Sverige.
- rösta på Sverigedemokraterna och intala mig själv att "de visst för bra politik".
- sär skriva my ass off.
- se på "Varuhuset" och påstå att det är det bästa som gjorts i TV's historia.
- få barn - Älva.
- få ett till barn - Aston.
- ännu ett till barn - Harley.

Aaah... vad vore egentligen Sverige utan vår egna white trash-kultur? Inte mycket. Mindre inavlat kanske. På sin höjd. Men utöver det - inte mycket. Jag är deras största fan!

En bil. I väldigt hög hastighet. Jag är chauffören.

Jag körde precis päronen till en något galej de var bjudna på. Inte nog med att jag har äran att köra på föräldrarna en lördagkväll, jag hade dessutom nöjet att köra de i deras nya bil. Jag tänkte ta ett kort på bilskrället och prata om hur grym den var här på bloggen. Men sen kom jag på att jag är inte är "en sådan typ av blogg". Att prata bilar skulle förstöra min image.

Bara ett uns av normalitet skadar.

Men stereon kan inte gå förbisedd. Ljudet i den bilen, det är vad 90-tals-hiphoparen skulle ha beskrivits som "sweeeeeet".

Dude. Yo. Waaaazap?

Om jag förstått saken rätt, så finns det tydligen en anledning att fortsätta läsa vidare i Twilight-serien. I fjärde boken så sker det, vampyren får äntligen screwa människan. Ni vet, hon som luktar så gött i blodet och är totalt förståndshandikappad utan sin gaddfria vampyr.

Nu är frågan hur man ska göra med all undermåttlig text fram till vampyrsexet? Det borde väl gå att hoppa över skiten? Det man missar på vägen är väl, rent gissningsvis, lite gnäll, lite gnäll och lite mer gnäll. Sen för omväxlings skull så missar man också lite kåta ögon från kåta Bella, som inget hellre vill än att ligga med sin vampyr?

Minnesanteckning: hoppa till godbitarna och skit i allt där emellan.

Dagens iakttagelse: bloggtrenden "aldrig nöjd/nu räcker det".

Sker: året om, ofta mot slutet av en årstid/högtid

Framkallar vilken grad av irritation: hög till väldigt hög.

Jag hånar ofta specifika ämnen som genomsyrar bloggvärlden. Något som ständigt präglar många bloggares texter är snacket om att "nu räcker det". Dagen efter julafton så räcker det med julen, för då har de fått sina julklappar. Dagen efter nyår så räcker det med vintern, nu vill de kunna dricka chailatte på uteserveringar. På våren så räcker det med det fisljumna vädret, nu vill man gå i shorts . Den första augusti så räcker de med sommaren, nu vill man ha höst och stora halsdukar. I slutet av november så räcker det med höst, nu vill de ha vinter och "underbara fina snön".

Och så vidare.

Det är väl bara jag, men den här dyngan är jävligt irriterande. Men något måste man väl ha att gnälla om mellan tuggorna av femtiokronorsglassen och One Tree Hill.

Lena introducerade mig för det här "20 frågor"-spelet här om dagen. Jag lovar fan, det är det enda jag spelar så fort jag inte har något vettigt för mig på nätet. Ni vet, de gånger man inte orkar läsa bloggar, sitta på YouTube, ha cyberälskog, skriva hatiska kommentarer till någon random person eller något annat mentalt stimulerande.

Det konstiga är att han, anden på bilden, kan gissa rätt om min far. Men grejen mellan benen jag har (denna ståtliga apparat) eller min moster, de kunde han inte få rätt på. Som om de skulle vara mindre värda? Illa.

Operation Reta Morsan, uppdrag nummer 3444: placera strategiskt ut diverse skitsaker i julgranen.

Jag och syster köpte på oss en massa billigt julgransgrejs från diverse prylaffärer. För att vara jävliga mot morsan. En skändad gran är en dålig gran. Förjäkla roligt!

Aj, fan jävla helvete! Mina tummar. De värker. Ihjäl.

Fan ta dig, nya Super Mario-spelet till Wii! Ett tips till alla er fellow nerds ute i landet falukorv, spela inte sju världar i rad. Det hjälper inte ens om du tar en paus på två timmar med sushi och mellandagsrea. Slå ut spelandet. En Mario-värld om dagen.

Plus att du får ha kvar dina tumavtryck. Kan vara bra. För din egen skull. Fatta vad misstankar det skulle väcka annars, om polisen kom och undersökte fingrarna dina.

Det är dags för en årskrönika över året som gått. Den inofficiella versionen. Den officiella, med mig själv i fokus, kommer senare i veckan.

Årets onödigaste snackis - Kanye West förstörde Maylor Klifts (tror jag hon hette) "viktigaste stund livet". Hon fick för fan ett MTV-pris. Inte alls speciellt viktigt med andra ord. Men vem är jag att tala, jag stämde också in bland de som kallade Kanye ett rövhål.

Årets trend - "Gå och dö". Döden är inget att skämta om, jag vet. Är det en sak som päronen lärt mig, så är det att 1) inte skämta om andras utseende eller 2) om döden. Men visst har det dött jävligt många offentliga personer iår? Som dessutom varit relativt unga?

Årets "förstör din karriär"-tips - Puckla på din flickvän och få den del av jordklotet som bryr sig emot dig. Chris Brun.

Årets brutta på vita duken - Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Stieg Larsson-filmerna var väl sådär egentligen, men fan vilket smart drag att sätta Rapace som Salander.

Årets händelse inom bloggvärlden 1 - Blondinbella slutade vara Sveriges största blogg och fick en image som smart och helylle.

Årets händelse inom bloggvärlden 2 - Ben & Jerry-glassen blev inte längre ett hett ämne.

Årets sporthändelse - HAHAHA! Sport, ja... Bollen förblev rund och danska supportrar betedde sig snorigt åt på Stockholms gator. Jävligt civiliserat!

Årets bästa - De hatiska "bu"-ropen när George W Bush, antikrist han själv, sa hej då och bollade över till Obama.

Årets flopp - Miljökonferensen i Köpenhamn. Nu är det officiellt. Människan är dum i huvudet och ett katastrofscenario à la filmen 2012 är det enda som kan hjälpa denna planet till det bättre. Håll nu tummarna för lite meteoritregn och havsöversvämningar!

Wöw! Egoboost! Så Malin tror alltså att hon såg mig i lördags. Kul!

Men som den smutsigt okristna person jag är, så brukar jag säga att "tror gör man i kyrkan eller framför Sagan om Ringen". Här kommer därför en femstegsmetod för hur du verkligen känner igen Pelle Nilsson på stan:
1. Kolla efter ett skyhögt hårfäste. Och eftersom var fjärde dude i Sverige har ett högt hårfäste, så kan vara lite svårt att skilja Pelle från mängden. Då föreslår jag att du också kollar efter helikopterspår, då mitt pannben extraknäcker som nödlandningsbana.
2. Det gnälliga närkemålet och den pre-pubertala rösten går inte att ta fel på.
3. Ge mig ett knytnävslag på magen. Går det svalvågor, så är du en ledtråd rikare.
4. Börja sjunga "Party in the USA". Hör du någon stämma in i skönsångandet, så kan du vara den riktiga Pelle på spåren.
5. Börja debattera om katter. Börjar den-som-du-tror-är-jag att diskutera ämnet, då vet du att jag är jag!

Lätt som en kaka!

Jag vet inte varför det blivit två inlägg på raken om min enastående självbild. Vaknade antaligen på en fel sida. Full av bekräftelsebehov och komplimangssökande. Hade jag varit brud, så hade jag väl haft mens.

Word!

Så igår skulle jag woka lite grönsaker till lunch. När jag häller i woken i stekpannan, så hör jag ett högt "klonkande". Ur påsen har den största bit broccoli jag sett precis fallit ned och skavt upp min teflonpanna. Faktum är att jag nu i efterhand tror att det snarare var en fet bit broccolistam.

Så här får det inte lov att vara, tänkte jag och ringde upp företaget och skrek och härjade och skrek och härjade! Jag kallde faktiskt kvinnan i växeln för "luder" och "tampongknarkande apa" så pass arg var jag.

Nä. Jag bara skojar. Jag har ett liv. Istället lyfte jag bort den stora broccolistammen, åt det andra i påsen och gillade det. Det finns vissa som borde prova det. Man överlever. Faktiskt.

Hehe.

(Nej, jag har inte ägnat två timmar åt att läsa en blogg med kundklagomål. Säger vi).

Ehrm... ja.

Jag hade skrivit en svinlång redogörelse om varför jag, av någon obegriplig anledning, äger de tre första böckerna i Twilight-serien. Jag vet inte varför jag skrev den jävla så lång. Kanske var jag rädd för att ses som en tönt som äger så pass äckliga böcker och var tvungen att förklara mig lite. Men låt mig summera min tidigare, numer raderade, redogörelse med tre korta punkter:
1) böckerna var ett impulsköp, långt innan första filmens premiär. Vittne: Stefan.
2) hade förhoppningar om att de skulle vara i stuk med Harry Potter-böckerna. Tack för inget, Wikipedia!
3) anledningen till att jag ägnade två veckors kvällstid till boken ovan, det var för att Stieg Larsson vägrade infinna sig på mitt nattduksbord längre och cashen räckte inte till något nytt. Kalla mig gärna desperat, för det var jag. Efter att ha rört om i flyttlådorna så hittade "När jag hör din röst". Den första boken har jag redan läst, kan vara värt att påpeka. Den var enastående dålig. Den också.

Du som inte är kapabel att handskas med folks olika smak och tycke, du ska sluta läsa nu.

Den här boken... Den är så jävla dålig. Vidrigt dålig. Den är så dålig att den bör hamna på den litterära himlen som en liten sketen fotnot. Utom kanske de sista femtio sidorna, de är hyfsat spännande. Precis så som första bokens sista sidor också var. De är också de som får en att tänka att "hm, den här boken var inte så tokig, kanske ska jag läsa nästa också". Men "När jag hör din röst" är dålig, den suger apballe. Handlingen är en lång utdragen smörja om en självmordsbenägen Bella, en plat karaktär som gör dumdristiga saker för att få höra Edwards röst, vampyrkillen som lämnat henne för lite blodspill.

Varför hör hon Edwards röst då? Jo, för att "starkast av allt är kärleken". Hela boken osar av klichéer. Den kärlekskranka flickan, den hjälplösa fadern som inte vet vad han ska ta sig till, vargduden som blir stand-in-Edward men som ändå inte räcker riktigt till, långväga resor för den sanna kärleken och allt vet det fan. Jag räknade ut hela boken bara genom att läsa de första åttio sidorna. Det är den typiska "bashandlingen" som ingen kan ha lyckats undgått.

Och ja, jag är väl kanske helt tvärtemot den vanligaste publiken till de här böckerna, jag vet. Jag får dock känslan av att Meyer mer velat skriva en ungdomsthriller än något som skulle komma att klassas som en spånig småflickebok som skulle få alla att börja dyrka Edward. För den är jävligt "obarnslig" den här boken. Det snackas självmord, mord, ångest, blod och en jäkla massa andra grejer. Grejer som jag personligen inte skulle vilja att min knodd läste om.

Att jag, en lönnfet 21-åring, skulle anses vara fel person att recensera en Twiligth-bok, det beror nog främst på att hypen kring filmatiseringen oturligt nog hamnat i händerna på sockerhöga småbrudar. Men jag är jävligt säker på att det också finns tjejer som tycker, liksom mig, att det här är den mest överskattade och tramsiga skit på mycket länge.

PEACE OUT!