Inte allt för sällan så for jag kommentarer som ser ut något så här; "vad kul med en kille som bloggar". Jag vet att det inte är något illa menat med den frasen, men den börjar bli något tröttsam. Jag vet inte vad det är med vissa brudar, men jag tycker inte bloggosfären har så stor avsaknad av penisar. Här har ni några av de jag ofta eller mer sällan läser:


Min poäng är satt. Vad nu den var för något vet jag inte riktigt. Men jag vet att de flesta av oss killar har fått den här förbannade "kul med kille som bloggar"-kommentaren. Den får mig att känna mig dum, aningen missplacerad eller något. Nä, jag ska väl gå och spota snus och klia mig i skrevet istället. Då ni, då känner man sig hemma.

Många tog omvägar runt Tommy Körberg-inlägget, haha. Jag ska inte hålla er på halster längre, så jag publicerar något nytt. Men skulle du vilja läsa om suputen, kolla ett inlägg ned!

För ett tag sedan fick jag denna kommentar:
"Tack! Fast jag förstod att du kommenterade bara för att få en egen kommentar".
Från en anonym person såklart och jag har absolut ingen aning vem som svarade eller vad han eller hon svarade på. Jag läser faktiskt ganska många bloggar dagligen. På bloggkoll bevakar jag femton-tjugo stycken, i mina favoriter har jag väl en trettio till och så hittar man ju alltid nya dagligen att läsa. Det låter lite nördigt, jag vet. Det är nog det också. Men min poäng är att jag sällan tycker jag skriver något som kan kallas för "kommentarsfiske". Det här är kommentars- och besöksfiske enligt mig:

Posta av xxx:
vill du bli veckans bloggare hos mig?
släng en kommentar så jag vet!
vinnaren utses ikväll.
lycka till.
kram<3

(Visserligen skrev jag "visst, varför inte" som ett svar - så det funkade ju uppenbarligen, haha)

Postat av xxx: 

snygg blogg :)!
allt bra?

Postat av xxx: 

Tycker du om att skratta? Vill du ha lite reklam för din blogg? Gå då in på denna blogg [borttagen länk], läs alla de pinsamma historierna och skicka in en egen. Länkar gärna till just DIN blogg, när du skickar in en egen pinsamhet. Du får även vara anonym om du vill. Ta en kik!

Och så vidare och så vidare. Jag försöker inte skriva liknande kommentarer, men visst blir vissa kommentarer kortare. Men måste ju få skriva korta kommentarer utan att det kommer ett svar som det ovan. Halva nöjet med att blogga är ju att läsa och kommentera. Tycker jag i alla fall.

Hur ställer ni er i frågan, när är man en kommentarsfiskare?

Jag måste kontra ett inlägg jag såg på startsidan nyligen. Inte själva inlägget i sig eller författaren till det, utan den artikeln det var prat om. Man menade på att Aftonbladet nu har har upptäckt att sockerfria produkter gör en fet. De innehåller sötningsmedel som också innehåller kalorier och som gör att du också går upp i vikt. Nu vill jag ställa frågan; är de dumma i huvudet på Aftonbladet? Det här är ingen nyhet för någon. Ju mer jag sitter här och forskar om tidningen ju argare blir jag på den och hela dess redaktion. Sveriges sämsta nyhetskälla. Det värsta är ju att vi folk faller för vad som skrivs, jag är sämre jag än att jag faktiskt kan köpa en kvällstidning ibland bara för det som står på löpsedeln.

Hur man gör det perfekt inlägget, alltså ett inlägg som kan vänta många kommentarer (om detta nu är något man strävar efter):
- Skriv kortfattat. Folk tror sig ha läst igenom ett inlägg genom att bara lägga ögonen på en kort blogg. Låt oss säga att ordet de råkar se är "popcorn". Efter det ordet formar de sedan sin kommentar (se bara ett par inlägg ned här på min blogg).
- Ha med en bild som är lätt att kommentera. Nedan har jag med en bild på Anna Bergendahl från Idol iår. En tjej som inte har något med detta inlägg att göra mer än att jag nämner henne nu.
- Ha gärna en bildtext till som också gärna låter "läsaren" tro att han eller hon läst något om ämnet (i detta fall så klart Anna Bergendahl). Att inlägget istället kanske handlar om knark eller kvinnomisshandel verkar ingen ha märkt.

Ni ska få se - läs kommentarerna som kommer komma här! Jag tycker det är ganska underhållande. Besöksfiskande på hög nivå. Nyss fick jag ännu en kommentar om en tävling, jag kan vara med och vinna ett hårband! Wiho! Ska genast vara med, haha.

Inte helt oväntat får jag leva efter mina synder. Jag har inte många slantar kvar nu. Fast jag har mitt sparkonto om jag skulle råka på en rejäl svält. Två veckor kvar till lön och aldrig har något så bra varit så långt bort. Men vill man ogärna ta från ens sparkonto, håller ni inte med? Det har man ju lagt undan till något roligt oftast. I mitt fall till Paris och kamera i nuläget.

Det jobbiga är inte att jag inte har råd till mat (vilket jag har, föräldrar hemma i Närke!) utan att mobilpengarna tog slut igårkväll. Jag kunde i min vildaste fantasi inte förstå vad jag gjort med alla cash på den. Tills jag såg över antalet skickade SMS och ringda samtal. Onödiga samtal och korta SMS. Bortkastade pengar med andra ord. Så till alla er som jag väntar på svars-SMS.... vänta på. Jag fyller på först när studiebidraget kommer.

Annars då? KSM ger mig fortfarande inget och känslan av att göra något annat växer för varje dag. Snart är det redovisning av vårat projekt och jag kunde inte längta mer. Dags att sätta tänderna i essän som jag hoppas blir roligare. Blir den inte det så... ja, då återvänder jag till Närke igen. Mer chanser än det kan man inte ge något. Det är under att jag är kvar än faktiskt om jag ska vara ärlig. Det som hindrar mig från att slöplugga igenom tre år framför allt studielånet. Jag har hört att det inte gör vissa så mycket. Men jäklar alltså.... 150 000 (eller vad det blir) på något man känner inte passar en. Nej, tack!

Jag ska tänka över saker riktigt ordentligt, det ska jag. Kanske finns ett roligare program här i Norrköping? Grafisk kommunikation eller nåt? Vi får se, får bläddra lite i katalogerna någon dag. Se vad jag hittar. Tills vidare, adjö och förlåt för att jag inte har några bilder. Eller nåt.

Hur vet man att man är bloggberoende? Jag vet inte, men tanken har slagit mig och jag har börjat se över min vardag och mitt bloggande. För tillfället är jag Norrköpings sjunde mest lästa blogg enligt Bloggportalen efter att ha räknaren upp i sex dagar. Visserligen med jävligt låga siffror som är 500 gånger mindre än Blondinbella (för att göra en drastisk jämförelse), men det ökar varje dag. Och var någonstans var dessa siffror för en månad sedan, när man hade tjugo-trettio läsare om dagen? På Bloggkoll ökar antalet prenumeranter var varje vecka som går (knappen finns till höger, yo!) och antalet länkningar hit har ökat med ungefär en siljon procent (lite lätt höftat).

Jag menar inte att skryta, jag har en poäng i allt detta.

I och med det ökande intresset så har jag dragit på rätt så dåliga ovanor - i mångas ögon. Jag brukar anteckna i kollegieblock saker jag kan blogga om. Det första jag tänker på när jag vaknar är att "nu måste jag kolla bloggen". När jag inte orkar svara på kommentarer så känner jag en uns (en pytteliten uns) av dåligt samvete och framför när man inte känner för att lägga upp några inlägg. Den här helgen, framför allt fredag och lördag, så har jag jobbat på dessa saker. Att inte känns dåligt samvete, att inte kolla bloggen det första jag gör och inte tänka på olika ämnen att skriva om. Utom idag då jag suttit här och degat i timmar. Mest med designen visserligen. Men jag har bloggat när jag känt för det och svarat på många av era kommentarer första idag. För att visa för mig själv att det här inte är något jävla tvång.

Mina poäng gick förlorad under vägen hit ...

Självklart klarade jag detta galant. Jag hade ingen vidare lust att sitta framför datorn, inte med bloggen i alla fall. Jag hade inte mycket och säga och ingen lust att skriva - så jag lät bli. Är man beroende då? Kan man ens vara bloggberoende? Personligen älskar jag att blogga, det är ett sätt att stimulera min vänstra hjärnhalva. Det allra bästa jag vet är att skriva, det har så länge jag kan minnas vara min motsvarighet till fotboll eller pianospelande (jag har spelat fotboll en gång i tiden och gör det gärna än - när jag är full). Det är faktiskt så att jag ser min framtida bok (en dag ska jag fan i mig ge ut en bok) forma sig i mina bloggande ord. Så mycket älskar jag att skriva och att blogga, det är min passion. Hur klyschigt och nördigt det än må låta.

Men moralkakor och personer i min närhet får mig att tvivla på intresset som är "bloggandet". "Gör något nyttigt istället, se på TV eller något" har jag fått höra. Internet är nya TV:n uppenbarligen. För i hur många årtionden var det inte tabu att se på TV dagarna i ändå? Det gör folk idag och det gör inget. Så länge man inte sitter på internet. Bara för att jag råkar sitta vid datorn och skriva, gör det mig d¨å till en sämre person? Nej, min sociala sida är mer än väl stimulerad och jag behöver inte sitta här. Men jag vill. Jag vill blogga, jag vill svara på folks kommentarer som säger att man skriver bra... så vad fan är problemet?

Jag kanske ska införa en ledig bloggfri dag á la Blondinbella? Fast för min del göra andra nöjda. Kanske dra ned till ett visst antal timmar per dag? Jag menar, mitt pluggande blir ju lidande och jag blir enstöring på kuppen - det visste ni väl? Så det är nog viktigt att jag lägger ned mindre tid på det jag gillar, det är vad jag känner... (för er som inte förstår så strör jag på hela det hör stycket med sju kilo sarkasm).

Ingen behöver absolut ta åt sig här, jag syftar mest på den allmänna bilden. Den suger rent ut av!

Ibland undrar jag var min tur hos SJ kommer ifrån. Minns ni sist när jag åkte hem och två blev över en och en halv timma sen och så vidare. Idag kom jag hem elva istället för fem i halv tio som från början var tänkt. Idag började det redan i Hallsberg, min startstation. På tavlan med tågtider ändrade mitt tåg spår hela tiden. Först var det spår ett, sedan blev det spår två, sen så blev det fem och sedan ett igen.Men det var inte stopp på det galna där (det har inte ens börjat), genast kommer det upp ett nytt klockslag under "ny beräknad tid" som säger 22.10. Istället för 20.10 som det var ifrån början. Två jävla timmar och det var bara fram till första stoppet, för vem vet hur länge jag skulle behövt vänta där då. Nä, fy fan.

Jag hörde efter med en konduktör som kommer och informerar mig om läget. Tydligen hade någon hoppat framför tåget i Karlstad. Jag blev förbannet. Inte på SJ, utan på den deprimerde jäveln som hade mage att... jag tänkte aldrig klart den där tanken. Det är inget att bli arg över, stackars människa som ville avsluta livet så bryskt.

Efter en stund så kommer samma kvinna fram och säger att jag kan ta tåget till Mjölby 20.48 och sedan åka tåg därifrån till Norrköping. En tripp som tog en bra stund mycket längre än den från början. Men jag tog tåget och höll käften. På Pressbyrån i Hallsberg köpte jag på mig två serietidning. Jag tänkte köpa King eller Café, men jag orkade inte med någon sådan blaska just ikväll. Det fick bli en Hälge och en, numera min nya favorittidning, Elvis. Sköldpaddan som bara tänker på sex. Jag lovar er, jag skrattade högt på tågresan. Det är inte bara något jag säger, jag satt och skrattade. Elvis låter sitt liv ska styras av en tärning. Om han slog en viss siffra så skulle han göra en förbestämd sak. Han slog en etta och skulle "onna" (hans egna ord för självsex) till första bästa bild han slog upp i Ellos. Vilket ledde till att han på nästa sida gråter i duschen och man ser en bild på en manlig modell  för kalsonger. Fruktansvärt roligt! Funderar på att skaffa mig en prenumeration så frälst blev jag.

Just ja, det blev fel på andra tåget. Det fick göra en U-sväng och åka en åtta minuter längre sträcka. Tydligen fel på några signaler på spåret. Jag vet inte, jag brydde mig inte. Ville mest komma hem. Nu är jag hemma. Klockan är slagen ett när som helst, jag kollar på Fredrik och Filips valvaka. Den är rolig. Men dessvärre orkar jag nog inte se på hela. Är skittrött och mätt på korv med bröd. Upp till tiosnåret ska jag också och se på miljöfilm och diskutera den. Fy fan, får se om jag orkar. Haha.

Innan jag somnar så ska jag i alla fall fylla i blanketten som ger mig pengar tillbaka på grund av förseningar. Gött. De ska jag använda till det svindyra Arlanda-tåget till Paris-resan. God natt från en försenad och trött Pelle!

När jag skulle bada igår så var jag i stort behov av något badlektyr. Gick igenom mamma hög på nattduksbordet och fick tag i en söndagsbilaga från Aftonbladet.
Här är lite av den skit man tvingas att läsa (denna gång ur nummer 41, 2008):
- Hur många apor ryms i en skottskärra? En helsida på en skottskärra med apor. De sägs trivas att åka tjugo minuter i en punkterad skottskärra. Jag tycker de verkar lida, jag.
- En kamel kostar runt 8000 svenska kronor. Poängen i artikeln är att det ska verka dyrt. En vanlig blandrashundvalp i Sverige kan kosta runt 12000. Det om något är dyrt.
- Ett hemma-hos-reportage hos Jacob Palmstierna. Stackars rika farbror, hans far hade aldrig tid med honom eller hans syskon. Med rikedom kommer ibland barnen i kläm och självklart är pengarna viktigast. Men hej, det visste vi ju redan. Ta vilken amerikansk rulle som helst. Barnen blir åsidosatta, tvingade att gå på internatskola eller bli advokat mot deras vilja. De vill hellre bli konstnär och så vidare...
- Ännu en artikel om "pappan" som födde ett barn. Paret från USA ni vet. Men grejen är, om man nu ska snöa in sig på detaljer, att denna pappa blev gravid redan när han var kvinna. Jag vet inte, men det känns inte som om det räknas riktigt.
- Sissela Kyle dämpar sin oro med jogging. Intressant!
- Manspanelen (bestående av Pigge, Aschberg, Paolo och GW Persson) menar att man ska skita i att ens partner flirtar med andra och/eller chocka denne med något radikalt, till exempel att vara otrogen. Haha, nä... men det svaret skulle inte förvåna mig.
- Mittuppslaget är om myror och deras myrstack. Hur funkar det, hur bygger så högt? Också det ovärderlig information.
- Fixa snyggaste kändisfrisyren. Ett praktikantreportage bara för dig!

Med mera, med mera... hade det inte varit för det faktum att dessa bilagor är ett ganska bra tidsfördriv så hade jag startat en onödighetsbojkott genast idag. Men jag låter bli av eget intresse.

Det är soligt i Norrköping idag, i alla fall något som är bra med denna pissiga dag. Kortet är taget med mobilkameran, inget jättedåligt kort faktiskt. Nu är det inte vidare bra för att det är förminskat också.

Jag känner så jävla pubertal idag, allt känns så jävla piss. Jag vill inte vara här längre. Fast samtidigt så vill jag inget hellre. Idag har jag känt mig jävligt missanpassad. Det känns som om alla kan Photoshop, det känns som om alla kan radioprata, det känns som om alla förstått hela grejen med projektarbetet och att jag hänger mest med på andras jobb.  Jag känner en vilja av att flytta hem igen och söka journalist igen till nästa höst och direkt gå det jag vill bli. Utan en massa extrajobb. Men vad blir det då? McDonald's ett halvår, flytta hem och sedan dra igen? Bli främling på nytt. Dessutom, var ska jag ta vägen? Mitt rum är inte kvar. Ska jag bo här under tiden? Bo här utan pengar? Söka jobb och bo kvar?

Det känns inte som om jag gett det hela en chans, men när har man det egentligen? Efter två månader, efter tre månader, efter ett halvår? Gah, hur ska jag göra? Gå ett år utan att gilla det och söka journalist till hösten i Uppsala? Fast jag gillar det ju som fan på samma gång. AAAAAAAAAAAAAAAH, jag är ett jävla vrak. Jag vet med mig att det här är en bra och bred utbildning att ha som grund. Men idag går det fan inte in! Inget biter på mig idag. Jag vill ha en bra grund i min karriär och det här är det. Mest största sannorlikhet. Varför fattar jag inte?

Skäll på mig, få mig att rycka upp mig, säg något peppande eller vad fan som helst! Jag behöver er hjälp!

Dagens I-landsproblem faller på "ihopklumpande" av internet- och skrivbordsfönster nere vid startfältet. Jag tror mig minnas hur man stänger av denna idiotfunktion varje gång jag stöter på den. Men det slutar likt fan upp med att jag varje gång sitter i en kvart och letar på rutan som man bockar av för att stänga av funktionen. Nu har jag dock lyckats, tack och lov.

Tänk att få vara känd, det vore något det. Operera sig till en tomte mer likt ett verk av Picasso än en riktig människa. Eller varför inte börja knarka sönder sig själv så mager att till och med armarna får hängande fett? Sen så har vi ju fördelen med midjemåttet som känd - det får vara obefintligt. Ja, det där med en kändiskarriär á la Amerika är att sträva efter. Släng in lite pedofilrykten, bråk med bästa vännen via media och/eller sjung ett par rader om rehabiliteringcentrum och du är som skriven i stjärnorna. Då menar jag inte stjärnorna på himlen, pff - vem bryr sig om dem? Jag menar Hollywood walk of fame.

Så att bli känd, det är nästa steg det. De verkar leva förjävla sunt, så man kan inte annat än avunda.

Hemresan var en jävla pärs förresten, så jag måste berätta lite fort om den bara. Till en början så är anslutningsbussen mellan Norrköping och Katrineholm försenad. Tågspåret håller på att läggas om mellan den sträckan, så buss var enda alternativet. I Katrineholm så var det bara att ta packningen och kuta mot tåget. Jag fick lära att även i de mest stressade förhållanden så kan den lättaste packningen väga bly. Som jag sprang. Kollade fort på tidtabellen och lika fort på biljetten - vagn 13, plats 15. Jag hann, uppenbarligen, slog mig ned i en praktiskt taget tom vagn. Det var en eller två till tror jag. En station från slutstationen Hallsberg var vi också, så det skulle ju inte kliva på några fler. Jag började duka upp med min matsäck (åter igen kexchoklad och lightcola), lägger fram biljetten synligt för konduktören och började bläddra i en Aftonbladet jag hittade. En minut senare, precis som tåget börjat rulla, så kommer en man till mig och harklar sig. Han säger följande: "Du sitter på min plats" och viftar med biljetten en decimeter från ansiktet. Som om det skulle göra det mer öppenbart att det verkligen var hans plats om han gjorde så. Jag: "Jaså, gör jag? Det var konstigt.". Jag tog fram biljetten och kollade igen, det var visst vagn 15, plats 13 som gällde. Jag hade kollat tvärtom. "Oj, jag såg visst fel. Förlåt mig". Till svar får jag: "Mhmpf! Rätt ska vara rätt".

"Rätt ska vara rätt"? Hade jag inte bett om ursäkt? Bett om ursäkt för att jag tagit hans plats i en folktom vagn dessutom. Självklart ska ha få sin plats han bokat, men jag blir tokig när folk inte godtar ursäkter. Kan man inte av artighet bara säga "det är lungt", "ingen fara" eller vad fan som helst! Då hade jag i alla fall sluppit (säger man så?) känna mig dum och arg resten av resan. Det är lika mycket vett och etikett att godta en ursäkt som att faktiskt be om ursäkt. Haha, Pelle goes vuxen här.

Ollongubben förstörde dock inte hela resan. Faktum var att jag bara lyfte upp min tidning, min väska, min andra väska, min jacka, min mp3, biljett och gick två steg till stolsparet mittemot. Min egna lilla protest. Jag funderade på att olla han i örat innan jag klev av också, men kom fram till att öronhåren i hans öron skulle ha förstört mycket av känslan. Från båda sidor. Med de buskarna lär han inte känt så mycket. Det riktiga lugnet kom först när jag satte tänderna i Kexchokladen. Ni vet vad som sägs; Go och glad...

Sa jag att jag låg med nacken i nitto grader hela natten i natt? Jag är med andra ord rätt så stel. Tog en Ipren, men har inte börjat slå till än. Det är konstigt, jag brukar alltid justera kuddarna automatiskt i sömnen. Men inte i natt. Vanligen brukar jag somna med en kudde under huvudet bara, men jag somnade framför Scrubs så jag hann inte ändra. För när man kollar på det så måste man ha två kuddar. Sen innan man somnar så glider man liksom ned en kudde på golvet. Men inte i natt, som sagt. Jävla IKEA-kuddar. De är bra en och en, men råkar man ha två en natt så är det kört fem dagar fram över. Lagom tills man börja tro att värken i nacken är en tumör eller något så brukar den försvinna. Så tänker jag ofta, knäpp som man är, att värk någonstans är en tumör. Och i och med att värken någon gång försvinner så brukar jag fantisera att tumören gör det också, bara försvinner. Hehe. Kanske inte så mycket att skratta åt, men ni skulle bara veta hur låg min humor är.

Sitter här framför köks-TV:n. Trean är den enda kanalen som inte har någon typ av TV Shop-program  och vad visar man då? Jo, Top Model. Allt som är fel i världen ryms i detta timslånga program. Vi har catfights om skor, för några vann tydligen någon skotävling och de andra skulle uppvakta de som vann. Eller något, jag fattade inte så mycket. Och det skulle minsann inte de som förlorat tolerera. Så där har vi fel nummer ett: det är fel att jobba i butik.

Sen så är det helt okej att i TV att klaga på folks utseende, sättet de går och hur de är som personer. En annan tjej kallade en annan för ett psykfall för att hon ville gå och lägga sig tidigt. En tjej går som hon har betong på fötterna, en annan har fet mage, en tredje har för bred axlar... Är det något man kan rå för så är det ju storleken på sina axlar. Det är ju för fan bara att kapa av de, snipp snipp!

Sen så det ju alltid behovet av materiella ting som står högst upp på listan och rätten att gråta om man inte får de rätta plaggen. Usch, äckel-TV. Antagligen inget som ska locka killar, men fy fan vad jävligt fel det är. Bara illusionen av att modelljobb skulle vara så glammigt som det är. Inte en chans. Jag tror de som jobbar med de tycker att de suger rätt så mycket. Det är ju så de kände nunorna uttrycker det; det värsta med att vara känd är kändisskapet. Folk tar rätten att dömma en för de minsta misstagen, utan att egentligen rannsaka sig själva och se att man faktiskt gjort samma misstag tio gånger om dagen.

Fan, det här skiten stör mig på riktigt. Någon mer som hatar denna skit, låt mig höra ett hallelujah! Amen!

Vi har tvättid nu. Jag hatar att tvätta, jag tycker det är så jävla tråkigt. Fast egentligen kommer det och går, vissa dagar finns det fan inget mer rofyllt än att tvätta. Men en dag som denna så kan man bara inte annat än att hata det. Det är mulet igen för 346:e dagen i rad, regnet ligger runt hörnet och väntar. Det är inte det att jag hatar regnet, det behövs ju snarare emellanåt. Men jag blir så förbenat jävla trött av det. Eller så är jag trött över att jag somnade fem imorse? Jag vill tro att det är regnets fel, det är ju alltid lätt som svensk att skylla på regnet, men det är nog mitt eget fel. Eller mitt och mitt - jag kunde inte sova. Jag tror det beror på fullmånen och mina välkända varulvsgener.

Jag kom precis på att jag är helt tondöv. Sitter med hörlurarna på nu och nynnar på... hm, "Brimful of asha" (för att jag aldrig förnyar mig). Jag sjunger högt (utan att ta hänsyn till snefan som pluggar) som fan och bestämde mig ta av extraöronen och lyssna på egen röst. Haha, det är ett under att jag klarar av Singstar. Jag låter som en blandning av Långben och Musse Pigg. Inte de mest smickrande rösterna kanske.

Fan, jag kan inte få nog av Lily Allens nya "singel". Som antagligen inte ses som en singel. "Guess Who Batman (Fuck You Very Much". Den är fan årets bästa låt hittills, lite av en uppföljare till "Smile" från förra skivan. Att den nya plattan ständigt skjuts upp gör mig jävligt arg. Lily också tydligen, eftersom hon skrev i bloggen sin att hon ledsnar på skivbolaget som dröjer på släppet hela tiden. Troligtvis kommer den släppas till nästa vår! FAN HELVETES JÄVLA KUK!

Hur som helst, den tiden kommer väl den med. Dags för att börja pimpla vin och äta kräftor.

Vi har alla hört talas om aprasen som satte igång hela HIV- och AIDS-viruset? Har ni inte det så... ja, det är ett rykte som gått mun till mun som menar att de svarta människorna i afrika kom i kontakt med dessa apor under slakt, via sex (!) eller annan form av kontakt. Vad som nu menas med "annan form" vet jag inte, klappa kanske? Detta hur som helst skulle vara grunden till HIV-epidimin här i västvärlden. I själva verket så är denna HIV-apa, som egentligen är grönapor och bör vidare kallas det entlige mig, en väldigt oskyldig brick i AIDS-spelet. Det är bara det att vi svenskar (framför allt vi i alla fall) alltid vill ha syndabockar till allt ont. Och vad är inte lättare att skylla på än de svarta och apor? Inget.

Grönapan fångades i hundratusentals under 60- och 70-talet för att användes till bland annat polio- och cancerforskning. Man sköt in alla möjliga typer av virus i dessa stackars djurs njurar. Där man lät de gro och växa sig riktigt härliga. Man lyckades till och med "odla" fram en sort som föddes utan immunförsvar. Allt för att man skulle kunna påskynda forskningen bland världens alla sjukdomar. På något vis så slank HIV in bland mängden av virus. Det blev kalabalik världen över, man var rent ut sagt livrädd för att ta i saker eller gå på allmänna toaletter. För att bli av med lite rädsla, finn en syndabock - skyll på en apa! Detta för att man trodde sig veta att HIV-viruset trivdes i värme och fuktiga klimat. Vilka bor i värme, förutom apor, jo.. svarta människor! Skyll på de med.

Ännu en stark dag för mänskligheten! Roy Andersson påverkar mer än vad jag tror, banne mig. Hur ska detta sluta? Slut på historielektionen. För denna gång åtminstone.

Gah, jag är antibloggare nu för tiden! Humöret går upp och ned, upp och ned. Slitet med lägenheten är över så när på lite fastspikande av sladdar. Men de orkar varken jag eller Stefan lägga någon ultraenergi på just nu. Vi skiter i det tills vidare helt enkelt. Annars är jag nöjd med allt, det är skitfint här. Ska ta lite bilder någon dag snart, så alla ni där hemma får se hur vi har det och hur snyggt det blivit. För det har det, assnyggt. Inte någon futtig studentlägenhet här inte. Snarare en ofuttig sådan.

Annars då? Humöret går som sagt upp och ned. För en timma sedan så hade jag kalla fötter över allt jag gjort. Över flytten, över skolan, om jag inte kommer träffa några nya människor.... ja, den vanliga gamla visan. Jag har fått ny respekt för alla som flyttar hemifrån till andra länder, till städer längre bort (och inte mina tio fjuttiga mil) och framför allt till alla som gör det själva. Jag bor här med Stefan ändå. Så helt ensam kommer man väl aldrig bli. Påpekas bör även att jag tänker tankar som "vilken stor lägenhet vi har, den är för stor" eller "den som ändå fick bo själv". Fast jag egentligen nog inte vill bo helt själv eller i mindre lägenhet...

Jag känner mig så pubertal. Men bara skolan kommer igång så blir nog allt bra. Nollningen och allt.

Ja, jag vet att detta är nästintill en upprepning av tidigare bloggar. Snart ska jag bättra mig på denna front. Nu är ju allt slit med boendet klart. Dags för pizza och Simpsons-spel på mitt Playstation. Återkommer som sagt snart. Oftare och oftare.